Vandring i musikens värld

För ett par somrar sedan semestrade vi i Provance. Vi stannade till i den gamla klosterruinerna Abbaye du Thoronet och fick höra en man som gick omkring och provade på akustiken i kyrkorummet. Rummet var perfekt för den typiskt Gregorianska sången där den (i det här fallet) ensamme sångaren kunde sjunga stämmor med sig själv och fylla hela kyrkorummet - det var ett helt magiskt ögonblick.

Hur rummet påverkar musiken är en av de saker som David Byrne tar upp i sin bok How music works, de stora kyrkorummen passar utmärkt för körsång som glider fram, medan popen som är betydligt skramligare fungerar bättre i källarlokaler.
Filmklippet ger inte rättvisa åt upplevelsen i klostret, men som Byrne skriver ganska mycket om kring kassetbanden att det kanske inte var kvalitén som alltid var det primära när man satte ihop och delade med sig av sina favoriter, musik är lika mycket en social aktivitet.

Byrne som varit en av ledfigurerna i Talking Heads beskriver sin egen karriär och de valt han gjort och de han samarbetat med.

Boken går igenom teknikens utveckling och olika inspelningsmöjligheter och man får bland annat veta att man kan urskilja olika klassiska musikstycken på LP-skivor men inte populärmusik eftersom bredden på spåren avgörs av styrkan i musiken.
Genomgående beskriver han hur olika fenomen inspirerade varandra, ett av mig förkortat och förenklat exempel: ett av de första elektriska instrumenten Thereminen blev aldrig någon hit. Delvis för att den var så abstrakt, det saknade akustiska motsvarigheter. Detta inspirerade till att försöka förstärka gitarrerna som är ett förhållandevis svagt instrument, vilket i sin tur ledde till att för att få det "renaste" ljudet införde individuella pick-up-er på strängarna och tog bort resonanslådan. Därmed var den elektroniska instrumentutvecklingen i full rullning.

I boken är han väldigt frikostig med den kreativa processen. Vi får veta hur han med bandet och andra samarbetspartners skapade musiken. Detta väver han in på ett naturligt sätt med inspelningsstudions möjligheter och utveckling. En utveckling som dels påverkat och begränsat resultatet men också kunnat utnyttjats för att förbättra resultatet.
Byrne skriver också om att det ibland är bandmedlemmarnas kunskaper och färdigheter som sätter begränsningarna men att det i sig kan vara befriande, då kan man nöja sig med ett resultat/utförande och fokusera på det man är bra på. Var på föreläsning med den svenske inspiratören Aron Andersson och han tryckte också på att man skulle börja med att inse och acceptera sina begränsningar när man sätter upp sina mål.

Byrne delar frikostigt med sig om fördelar och nackdelar med olika avtalsformer och olika ekonomiska konsekvenser av dessa. Som han själv påpekar så är musikindustrin inne i en stor förändringsprocess så man kan nog ta själva siffrorna med en nypa salt. En sak som han vurmar för är att idag kan de flesta som vill komma igång och skapa sin egen musik.

I de tre avslutande kapitlen är han mer visionär där han går igenom Musikscenen, Amatörer, och Harmonia Mundi.
Kapitlet om musikscenen är väldigt intressant och kan ge bra idéer för alla som vill skapa en kreativ plattform för att utbyta idéer. Han ställer upp ett antal principer som kan vara till nytta för klubbägare, kreatörer och kommuntjänstemän. Här har jag valt ut några:

1. Scenen/galleriet måste vara lagom stort
2. Kreatören måste få visa/spela eget material - ett tag hade vi balkong mot Söderhielmskas uteservering på Söder i Gävle, de hade då trubadur under sommaren, det var olika trubaduren men i princip samma låtar. Nu var detta inget kreativt forum men då fanns det heller ingen anledning att hålla på att byta trubadur?
3. Andra kreatörer måste kunna komma in och delta utan kostnad
4. Det bör finnas en "under-dog" stämning
5. Social transparens - för att utvecklas bör man kunna delta i ett nätverk där man får och kan ge (konstruktiv) kritik, man får lära sig leverera
6. Bör finnas andra aktiviteter - det får inte vara bara föreställningen som drar, det måste finnas fler orsaker till att vara där

Avsnittet amatörer ägnar han till två saker - dels tycker han att "finkultur" får en alltför stor plats, dels att utbildningssystemet inte premierar kreativitet och skaparglädje. Nu är Sverige förmodligen mycket bättre med våra kommunala musikskolor som hjälper till så att barn och ungdomar får lära sig spela instrument.
Nu är det länge sedan jag läste Musik och Bild i skolan, senast var 1990, så mycket har antagligen förändrats, men jag känner igen problemet att även om detta är ämnen som borde stimulera kreativitet, så hinner man inte riktigt med det. Enligt läroplanen ska man gå igenom "kanon" och prova på olika metoder etc, det ges lite tid för fördjupning och repetition där man skulle kunna fokusera på kreativa metoder.
Det sistnämnda är egentligen ett problem i många ämnen, även i matematik las det mest krut på att räkna igenom typuppgifter för att lära sig hur man räknar igenom vissa tal och förhållandevis lite på själva problemlösningen (varför och vilka tal man ska räkna).

I Harmonia Mundi försöker Byrne avslutningsvis förklara och förstå varför vi använder och fascineras av musik. Det är så klart ett omfattande ämne-det finns omfattande arkeologiska bevis för att människan "alltid" sysslat med musik.
Fysikens lagar och regler för att alstra ljud är också relativt enkla vilket tidigt ledde till olika försök att skapa modeller som försökte förklara den (gudomliga) harmoni och koppling som finns mellan planeternas banor och tonintervallen.
Numera är forskningen mer inriktad på hur ljuden och tystnaden i vår omgivning påverkas oss. Han nämner bland annat försök med självgenererade ljud som förväntas kunna påverka vår kreativitet och koncentrationsförmåga, vilket det idag finns flera hemsidor som erbjuder.

Indiens konst

Jag har haft nöjet att läsa två böcker om konsthistorien i Indien.

Indian Art av Partha Mitter i serien Oxford History of Art. Nämner kort lite av de tidigaste lämningarna från Indus-civilisation och tar sedan avstamp i den Buddistiska konsten från 300 f.Kr. och därefter får man följa utvecklingen fram till den nutida konsten.
Indian Painting av Philip S. Rawson från förlaget Pierre Tisné. Ett loppis fynd publicerat 1961 med underbara foton. Som titeln antyder fokuserar boken på målning från Indien och täcker in lite mer av förhistorien och slutar sedan före kolonialtiden (den brittiska).

Mitters bok omfattar arkitektur, skulptur och målning och ger en mycket bred beskrivning av uppbyggnaden och utvecklingen hos Buddistiska och Hinduiska tempel och vidare med den Islamska och Brittiska traditionen. Boken (från 2001) ger ett intryck av akademisk vitterhet av dagens snitt, fokus ligger på att presentera huvuddragen, i den utveckling man idag är enig om, samtidigt som han även presenterar avvikande hypoteser.

Rawsons bok går djupare ner i analysen av bilderna och ger på det sättet en komplexare bild av utvecklingen och han försöker även koppla till mer samhället och religionens utveckling. Samtidigt så är boken skriven med ett kolonialt perspektiv och det görs många referenser till "Indiernas färgstarka natur", som man får bortse ifrån. Han är också "partisk" och har svårt att uppfatta den Islamska konsten som riktigt Indisk.

En mycket positiv sak med Mitters bok är att han speciellt för den moderna konsten lyfter fram kvinnorna som börjar få en alltmer framträdande roll.

Det mesta som har bevarats är religiösa byggnader och artefakter, vilket torde bero på att dessa föremål gjordes av mer beständiga material samt att det funnits ett intresse att bevara föremålen. Mitter beskriver lite av den "almoge" konst som finns bevarad som befunnit sig lite utanför de mer religiösa strömningarna. Här går Rawson mycket längre och antar att det måste ha funnits en privat konstscen som inte direkt hängt ihop med religionen, men att denna gått förlorad då man inte använt lika beständiga material eller haft behov av att bevara föremålen i flera generationer.

Riskernas historia och vad är pengar

Risk, ordet kommer från italienskans - risicare - och betyder att våga och innebär alltså ett aktivt val, att riskera något, snarare än ett ödesmättat utfall.

I Bernsteins bok Against the Gods - the remarkable story of risk får man följa med på en historia om hur riskbegreppet utvecklats från antiken fram till dags dato.

Sokrates definierade eikos, ungefärligt: liknande sanning, d.v.s. sannolikhet, men man gick inte vidare under antiken med att försöka räkna eller kvantifiera sannolikhet. Trots detta var tärningsspel i Grekland och Romarriket väldigt populära men utfall med samma sannolikhet kunde ha helt olika stipulerade odds.

Det var först under renässansen som man dokumenterat att man börja ställa upp tydliga frågeställningar om vem som har störst chans att vinna potten. Detta ledde fram till Pascal och hans triangel på 1600-talet som på en vackert sätt illustrerar olika utfall. Pascal ska ha medgett att grundmetoden var gammal men att han presenterat den på det bästa sättet - det här ger mig en fundering när man läser en sådan här idéhistorisk sammanställning och det är att vi vet när Pascal valde att presenterade metoden men inte när olika matematiker och inom olika skrån kan ha räknat ut metoden tidigare och valt att hålla det för sig själva.

Boken fortsätter att behandla mer kända och okända personer både inom statistiska metoder och sannolikhetslära fram till Keynes och Kahneman som applicerar riskbegreppet på ekonomisk teori som är Bernsteins eget huvudområde..  

Intressant och omfattande bok och den enda svagheten är att den ibland kan glida ut lite utanför ramarna och bli mer spekulativ som när det beskrivs hur Pascal blev allt mer religiös.

Passade på att läsa ytterligare en bok av Bernstein: A primer on Money, Banking and Gold en trevlig bok om hur pengar, bankväsendet hänger ihop. Första upplagan skrevs 1963 och enligt förordet ska det bara gjorts mindre uppdateringar, men boken känns förvånande aktuell,

Man märker att det här är Bernsteins huvudområde. Inga revolutionerande slutsatser men med en övertygande enkelhet förklarar han sambanden mellan värdet på pengar, inflation och räntor. Intressant att se att i och med att amerikanska ekonomin växte och dollarn blev en referensvaluta den behövde revalveras mot guldet flera gånger innan den släpptes fri,

Den svarta svanen

Juvenalis skaldade rara avis in terris nigroque simillima cygno (en sällsynt fågel liknande en svart svan) - ett populärt citat i London för att påvisa vad som sågs som omöjliga/absurba påståenden. När det senare upptäckes svarta svanar i Australien blev det snarare ett uttryck för bristande fantasi och det sägs vara John Stuart Mill, Utilitarismens skapare, som myntade Svarta svanens tankefälla på 1800-talet.
Det här är delvis en sammanfattning/recension av N.N. Talebs bok Den Svarta Svanen,

Jag hade en matematikprofessor som brukade säga att man ska läsa slutet av böcker först för att få reda på vad de vill komma fram till och det kunde ha varit en bra idé i det här fallet. Har försökt lyfta fram själva begreppet och huvudpunkterna som jag ser som bra i boken innan jag går ner mer in på detaljerna i boken.

Definition
En svart svan definieras som:

• En unik händelse som ligger utanför de normala förväntningarna
• En aktivitet som får långtgående verkningar
• Förklaras retroaktivt som en logisk/förutsägbar händelse

En grundläggande problemställning sammanfattas av Induktionsproblemet: eftersom solen gått upp alla dagar förväntar vi oss att solen kommer att gå upp imorgon, men om vi nu som Bertrand Russell antar att vi är en höna som ser solen gå upp och får mat av den snälla bonden så kommer helt plötsligt välden att förändras då vi helt plötsligt hamnar på stupstocken. Kan vi således veta något om framtiden genom att observera gårdagen?

Om vi utgår från vårt eget liv verkar detta logiskt, det är ett fåtal "val" av utbildning, jobb etc som format den levnadsbana man fått och på sätt och vis haft störst påverkan på det liv man fått. Om vi sedan betraktar vår omgivning där det som genererar en historiska händelse är annorlunda än själva händelsen och eftersom vi i bästa fall kan se handlingarna blir vi lätt lurade på avsikterna bakom.

Konceptet är i sig inte nytt under antiken var det Dionysos som kom med det nya, skapade nya koalitioner men som också kunde förstöra det som varit.

Taleb är inne på att "valen"/omdanande händelser till största delen beror på slumpmässiga och oförutsägbara faktorer - på det sättet får personlig läggning, strävan etc spela en biroll i det historiska skeendet. Det i sig blir på sätt och vis ett ideologiskt ställningstagande och den tredje punkten blir en konsekvens av detta antagande, dvs om historien är helt driven av oförutsägbara händelser blir också alla förklaringar av historien efterhandskonstruktioner.

Huvudpunkter
Schützenberger ska ha hållit på skillnaderna i franskans hasard (chans) och fortuit (oförutsedd) för att särskilja slumpmässiga fenomen. Chans är slumpmässighet med ett given fördelning, typ tärningskastning medan det oförutsedda motsvarar Svarta svanar.

Taleb menar att Chans inte borde betraktas som en risk, utan att väljer man t.ex. att spela på Casino så sker en förutsägbar omfördelning av pengar mellan spelaren och Casinot. För mycket fokus har således lagts på att utveckla spelteoretiska koncept som på sin höjd kan förklara utgången i en given process men som Taleb menar fångar man på detta sätt inte upp de oförutsedda händelserna.

Som ingenjör kan jag hålla med om att det sker en sammanblandning, ofta ser man rapporter med mätresultat där även variationen på en deterministisk process, t.ex. en sinusvåg, kallas osäkerhet, bättre vore att bara använda de neutrala begreppen standardavvikelse och varians.

Vissa parametrar som längd och vikt fördelar sig i enkla fördelningar medan andra t.ex. inkomst, försäljning inte följer en traditionell fördelning. Det gör att traditionella statistiska verktyg kan vara för begränsade.

En annan praktisk begränsning är att det är många gånger svårt att bestämma sannolikheten fördelningen i komplexa system - även om en parameter i ett ekonomiskt system skulle ha en förhållandevis enkel fördelning så är det praktiskt omöjligt att bestämma högre ordnings statistiska moment.

Taleb rekommenderar en pragmatisk inställning, han tycker inte man ska fundera på om det är äkta slump eller deterministiskt kaos som genererar variationen, vilket jag personligen tycker verkar vara den lämpligaste lösningen - man bör sträva efter att använda den metod som ger snabbast/bäst resultat. Däremot så håller jag inte med om att det inte spelar någon roll vilket fall det är - finns det en deterministisk grund så finns det potentiellt möjlighet att dels göra en mer avanceras modell, men man kan även studera detaljer i modellen för att få ledtrådar till vad som kan inträffa.

När jag jobbade på ett forsknings och utvecklingsbolag (F&U) hade jag en förklaring på skillnaden mellan F&U-U är när kunden betalar för att man ska ta sig till ett bestämd plats, F är när kunden betalar för att man ska irra omkring mot ett okänt mål. Taleb har en viktig poäng: det går inte att beräkna eller förutsäga det oförutsedda - alltså är filosoferandet och kreativiteten mycket viktigare för att kunna tänka ut dessa händelser - göra de svarta svanarna gråa.

Taleb ger följande mycket konkreta råd för att hantera Svarta Svanar:

• Var mänsklig när det gäller små saker: Acceptera att allt inte går att kontrollera. Man kan inte alltid få soligt väder på picknicken. 
• Var beredd: Vad skulle en svart svan innebära - säg att räntorna går upp till 10% en längre tid?
• Volatilitet vs Stabilitet: Bara för att något variera behöver det inte vara mer känsligt, ett stabilt tillstånd som helt plötsligt förändras kan innebära något helt okänt.
• Handelsstrategi:
• Gör åtskillnad på positiva och negativa Svarta svanar
• Leta inte efter det exakta eller det lokala, var inte för trångsynt
• Utnyttja varje möjlighet och det som ser ut som en möjlighet
• Se upp för detaljerade planer (av offentliga myndigheter)
• Ignorera prognosmakare 

Applicerat på investeringar rekommenderar Taleb att man undviker den populära portföljmodellen med traditionell riskspridning utan hellre 90% i stabila statsobligationer och 10% i riskkapitalbolag med en chans för mycket hög avkastning.

Kommentarer om boken
Taleb skriver i inledningen om att han gärna vill vara en filosof och betraktar sig själv som en. Han inleder med en historia om en fiktiv författarinna Yevgenia, som skrivit en helt fantastisk bok som varken är fiktion eller fakta. Antagligen är Y:s bok en allegori över Talebs egna skrivande eller en vision om hur han ser på det filosofiska tänkandet. Därför är det svårt att riktigt kategorisera boken - det är en blandning av Svarta svanar, genomgång av för Taleb framstående filosofer.

En sak som tynger boken är de oräkneliga angreppen på allt och alla som är fel. Talar man inte flytande Franska eller Ryska, är man ekonom, politiker, akademiker, ser man på opera etc. så bör man inte yttra sig. Jag har flera bekanta som jag tycker det är roligt att ta en öl på och höra lite på deras "gnäll" på hur omvärlden ser ut, men tanken på att åka på en resa, eller läsa en hel bok, blir nästan outhärdligt.

Om vi tar ett exempel om bristerna i utbildning. Som ingenjör får man en grundkurs inom statistik där man ofta lär sig ett antal grundverktyg. Problemet är att dessa verktyg används utan särskiljning även där det inte fungerar. Det finns ett TED-talk som belyser problemet när statistik används felaktigt inom juridiken. Föreläsarens slutsats är att det behövs mer statistisk kompetens och jag är benägen att hålla med att det förmodligen inte är bristen på kompetens hos professorer och institutioner i statistik som är huvudproblemet, utan snarare att utbildningssystemet är inriktat på att de som inte kommer att ha statistik som huvuduppgift bara behöver klara ett fåtal standarduppgifter.

Går man ner på djupet och tittar i Talebs mer tekniska bok ser man ett ställe där han går vilse. I en figur när han ska förklara "fat-tails" för läsaren har han använt vad som förefaller vara två normalfördelade funktioner över varandra. Den ena motsvarande en fördelning hos ett medelvärde med en mycket liten standardavvikele och en med en hög standardavvikelse som skulle kunna vara den fördelningen som mäter medelvärdet på. Det här visualiserar väl en mycket vanlig missuppfattning vid elementära analyser av mätdata - många har svårt att skilja på medelvärdet av en parameter och dess variationen och individuella data som kan ligga väldigt långt från medelvärdet.

Många exempel som Taleb ger är egentligen lika gärna drivna av Chans och inte Oförutsett. I praktiken så är det också svårt att matematiskt bevisa om ett data värde är (Oförutsett), dvs en uteliggare eller om det är ett extremvärde i fördelningen (Chans). Så rent praktiskt fungerar Talebs pragmatiska tillvägagångssätt - kan vi påverkas av extremer i Chans eller uteliggare så bör vi ha metoder för att hantera detta. Men det skulle dels kunna uttryckas mycket enklare utan att förkasta befintliga metoder, dels har det en fundamental skillnad för hur bra den tankemodell man använder.

Taleb är en skeptiker och menar att det enda vi kan lita på är vederläggandet men inte bekräftandet av en modell. Detta förklarar en stor del av hans inställning men personligen tycker jag han missförstått idén med en modell - en modell är i sig aldrig perfekt och kan alltid ersättas av en annan - utan det som är avgörande är hur användbar den är.

Taleb skriver på ett ställe att han undviker att förutsäga framtiden och att man inte ska försöka tolka orsaken till händelser, men dels lyckas han i praktiken inte hålla sig till det utan inflikar tolkningar som för vissa händelser redan visat sig vara fel. Om man antar att allt som påverkat historien är Svarta Svanar och förståelsen av dessa är efterhandskonstruktioner blir det också en dogmatisk hållning lika fastslås som hos dem som Taleb kritiserar.

Så avslutningsvis, metoden som Taleb föreslår för att hantera Svarta Svanar förefaller vara mycket robust och bra för att hantera det oförutsedda, men tyvärr finns det en risk att det konkreta råden försvinner i ett sammelsurium av idéer där andra tänkare redan har författat bättre böcker.

Mumin och tillvarons gåta

Jag har vaga och förmodligen något förvanskade minnen om att jag vid någon diskussion på gymnasiet som rörde Bibeln och Koranen sa något om att man kan antagligen kan nå frälsning/nirvana om man läser och fördjupar sig i något som är tillräckligt komplett som Astrid Lindgrens böcker.

Jukka Laajarinne har gjort denna djupdykning i Tove Janssons och Mumins värld, för att se vad den världen ger eller snarare ställer för filosofiska frågor om vår tillvaro. 

Boken är mycket underfundig och väver ihop citat från Mumin böckerna med citat och resonemang från filosofer som Sartre och Kirkegard. Ibland kan man få intrycket av Tove skrivit vissa avsnitt för att exemplifiera vissa resonemang filosofiska resonemang, men i en så pass stor produktion kan man säkert hitta ett antal sammanträffanden. 

Jukka nämner själv att Tove Jansson inte var alltför förtjust i akademiska studier av hennes verk och vi bör, även om man känner att vissa teman från tiden går igen, kanske se vissa resonemang som Jukkas egna reflektioner och tankekonstruktioner - lite liknade som jag tänkte mig att man kunde använda Astrid Lindgrens böcker för att hitta sin egen nirvana.

Nu följer några av de idéer som berörs mest för mitt eget minne. Kanske inga spoilers men tillför inte så mycket för er som funderar på att läsa boken.

Ett återkommande tema kan sammanfattas med ett citat av Heidegger: Reflekterande en komplettering till det rationella tänkandet. För att komma djupare och förstå och staka ut vår omvärld behöver vi reflektera över tillvaron. Hos Mumin stöter vi på hela spektrat från Filifjonkans vimsande till Snusmumrikens mera djupsinniga tankar om tillvaron. Det som utmärker oss människor är vårt behov av och att vi kan reflektera över sådant som saknar absoluta svar. En trappa som inte leder någonstans saknar syfte och ger inga möjligheter. Homsan tilldelar trappan ett metafysiskt värde det är en gåta som kan lösas.

Det finns ett talesätt - döda fiskar simmar medströms - för att finnas och existera måste vi i viss mån gå vår egen väg. Ninni, det osynliga barnet, blir synlig först när hon biter Muminpappan i svansen. Trots och uppror är nyckeln till att skapa vår egen identitet.

Samtidigt verkar det som det behövs oväntade händelser för att skapa förändring och ifrågasättande av roller, det är först när Muminmammans kök blir översvämmat som hon funderar på alla de dagliga rutiner hon utfört för familjen.

Vi kan aldrig frigöra oss fullständigt. Det finns en episod där den självständige Snusmumriken dröjer med att återvända till Mumindalen men hans tankar vandrar ändå dit. Vi rör oss i den Hermeneutiska cirkeln där allting måste relateras till något för att vi kan avgöra i vilken riktning vi rör oss och åt vilket håll vi vill.

Filosofiska funderingar leder en i viss mån alltid i cirklar, det finns inget svar, utan kanske bara fler frågor. Här blir Teatern ett sätt att skapa Människan att gestalta och ställa dessa frågor och man skulle kunna säga att konstnären är ett medium, en förenare av våra tankar - skapare av kultur. En av de tidstypiska frågorna i Tove Janssons verk är vem är skådespelare, vem är åskådare.

Konsttur till Milano och Leonardo

Pallazzo Realle - Leonardo da Vinci och Konst i Lombardiet
På Pallazzo Realle pågår en av de största utställningarna om Leonardo da Vinci (1452-1519) som gjorts i Italien. Den är uppbyggd kring tolv olika rum och teman som utmärker Leonardos skapande.

Utställningen lyckas mycket bra att samtidigt göra bra teman och skapa en övergripande kronologi av Leonardos liv med start som lärling hos Verrocchio och ett avslutande rum hur eftervärlden kopierat och tolkat honom.

Audioguiden (som ingick i inträdet) gav bra kompletteringar till verken och texterna i rummen och knöt ihop berättelsen med de angränsande verken i samma rum, samt gav en röd tråd mellan rummen.

Man lyckas bra med att beskriva Leonardos genialitet samtidigt som man ger kopplingar till samtida konstnärer och andra som han inspirerats av.

Efter en stärkande espresso så fortsatte jag på utställningen Arte lombarda dai Visconti agli Sforza på samma plats. Utställningen visar hur familjen Visconti och Sforza använde konsten från att 1277 då Visconti tog över makten till slutet av 1400-talet då Sforza förlorade den.

Ett spännande skede i Europas historia där makten om mindre områden stod mellan olika familjer men även inom fraktioner inom ätterna. Man drar lätt paralleller både till dagens dokusåpor men även inbördeskrigen till följd av den arabiska våren.

Lombardiet har alltid haft nära kontakter med Frankrike och Savojen och Tyskland och sågs därför med en viss misstänksamhet av kejsaren i Rom och Venedig. Visconti lyckades dock bli erkända som ett hertigdömme och bli erkända av de andra och kunde regera relativt stabilt i 150 år tills den manliga ättelinjen tog slut och Sforza gifte sig in i familjen.

Konsten som speciellt under Visconti var mer traditionell, både ikonisk och gotisk. Man ser dock inspirationen från norr där man bland annat tillåter mer känslomässiga och komiska uttryck än som var vanligare kyrkans centrum. Byggandet av "varumärket" - ätten Visconti och närstående familjer fick också mer utrymme. Sforza som egentligen inte var högadliga, satsade kanske ännu mer på konsten, och la om riktningen till att satsa mer på den konst och de konstnärer som skulle bli utmärkande för högrenässansen.

De två utställningarna hakar i varandra kronologiskt. Samtidigt kan man sakna att man inte gör mer av kopplingen mellan utställningarna, nu får besökaren själv fylla i luckorna. Det är lätt att se att Leonardo drogs till Milano där det både fanns en vilja att satsa på nya och stora projekt, samtidigt som man kan tänka sig att Sforza hade en lite mer avspänd relationer till konventioner.

Medardo Rosso - La luce e la materia (Ljuset och materian), Galleria d'Arte Moderna
Efter lunch fortsatte jag upp till skulptörens Medardo Rossos (1858-1928) omskrivna utställning.

Rosso började med att göra väldigt naturalistiska skulpturer hemma i Italien, men som många andra konstnärer åkte han till Paris, där hans skapande fick en ny inriktning och skulpturerna först blev mer idealiserade och slutligen abstrakta.

Serien visar skulpturerna Birichino (1882) en naturalistisk variant som Rosso gjorde före han åkte till Paris. Bambina ridente (1889) var en av de första han gjorde i Paris och även om motivet liknar busungen i bilden innan ser man att utförandet blivit mycket mer stiliserat och avskalat. Enfant malade (1995) fångar känslan av trötthet och matthet hos det sjuka barnet, Slutligen ser vi Madame X (1896) där formerna nästan helt har upplösts.

Spännande att se efter Leonardo utställningen då Rossos förvandling markerar ännu en revolution i konstvärlden, även om Rosso var del av en större konströrelse där "alla som ville bli något" åkte till Paris.

En annan koppling till Leonardo är ljuset. Rosso jobbade lika mycket med ljuset (som materialet) för att ska liv och känsla i sina skulpturer.

Texterna kring verken var välskrivna och gav en bra röd tråd till Rossos utveckling. Samtidigt, jämfört med föregående utställningar så var upplägget mer begränsat, t.ex. audio-guide och utställningskatalog finns bara på italienska.

Arts & Foods. Rituals since 1851, Triennale
En utställning om hur konst och mat samverkat sedan mitten på 1800-talet. Årtalet 1851 syftar på den första världsutställningen i London.

Utställningen omfattar tre större avdelningar och är kronologiskt, men även ses som en uppdelning i kategorier. Första delen visar konst, möbler och serviser från mitten av 1800-talet och impressionismen fram till början av 1900-talet och avantgardet och moderna konsten gör sitt intåg. Konsten är mer avbildande och ibland mer dokumentär även när den blir modern.

Ett kul inslag är blandningen av olika media, bland annat visas olika filmer, bla med Charlie Chaplin och Tati som på bilden nedan:

Andra delen är fokus på Pop-art och produkter och masskonsumtion som fenomen.

En del verk har fått ta plats utomhus där det också finns en trevlig servering.

Tredje delen med den mest moderna konsten blir mycket mer installationer och mer ifrågasättande om mat, överkonsumtion, svält etc.

Slow - att leva långsammare

Länsmuseet i Gävleborg visar under hösten/vintern en utställning om Slow Art som sammanställts av Nationalmuseum. Utställningen handlar om konst som tar mycket tid att göra vilket lämnar tid för eftertanke och reflektion i den skapande processen.
På utställningen sålde de boken SLOW Lev livet långsamt av Carl Honoré, som utforskar SLOW som fenomen inom ett antal områden, t.ex. mat, arbete, fritid och stadsplanering.

Boken börjar med att beskriva dagens tidshets och kravet på att allt ska gå snabbare och motreaktioner på det uppskruvade tempot. Intressant är att diskussionerna har återkommit flera gånger ända sedan man började mäta och registrera tid.
Många Slow-rörelser som SLOW-food har sitt ursprung i Italien där man vill värna om det traditionella sättet att leva och målet handlar om att hitta sitt "tempo giusto", rätta tempo.

Härom veckan hade vi en utbildning i ECO-driving med jobbet och där principerna är rätt så liknande som SLOW-driving och det var intressant att se att erfarenheten av ECO-driving är att man förutom att spara bränsle och minska miljöpåverkan faktiskt tar sig fram snabbare (i stadstrafik). Den reducerade farten ger en möjlighet att planera och tänka framåt och framför allt undvika en massa onödiga stopp och inbromsningar.

Det som författaren betonar är att SLOW oftast inte innebär att man jobbar långsammare (eller hårdare) utan att man har ett annat förhållningssätt där man inte låter tiden styra och vara det enda mätbara. Personligen tycker jag att boken gav flera intressanta idéer inom rätt så skilda områden på sådant man kan tänka på i sin vardag.

Sedan kan man säga att Carl Honoré är "ett barn av sin tid" - man misstänker att han befinner sig väldigt långt ut på FAST-skalan. Det finns ett antal exempel, som när han skulle besöka en meditationskurs på fem dagar åker hem efter två, vilket visar att han är fast i FAST-tänket. Nu konstaterar han själv att tempo giusto för honom antagligen är rätt så intensivt men för mig så får det mig också känna att jag har det rätt så behagligt tempo i livet.