Vandring i musikens värld

För ett par somrar sedan semestrade vi i Provance. Vi stannade till i den gamla klosterruinerna Abbaye du Thoronet och fick höra en man som gick omkring och provade på akustiken i kyrkorummet. Rummet var perfekt för den typiskt Gregorianska sången där den (i det här fallet) ensamme sångaren kunde sjunga stämmor med sig själv och fylla hela kyrkorummet - det var ett helt magiskt ögonblick.

Hur rummet påverkar musiken är en av de saker som David Byrne tar upp i sin bok How music works, de stora kyrkorummen passar utmärkt för körsång som glider fram, medan popen som är betydligt skramligare fungerar bättre i källarlokaler.
Filmklippet ger inte rättvisa åt upplevelsen i klostret, men som Byrne skriver ganska mycket om kring kassetbanden att det kanske inte var kvalitén som alltid var det primära när man satte ihop och delade med sig av sina favoriter, musik är lika mycket en social aktivitet.

Byrne som varit en av ledfigurerna i Talking Heads beskriver sin egen karriär och de valt han gjort och de han samarbetat med.

Boken går igenom teknikens utveckling och olika inspelningsmöjligheter och man får bland annat veta att man kan urskilja olika klassiska musikstycken på LP-skivor men inte populärmusik eftersom bredden på spåren avgörs av styrkan i musiken.
Genomgående beskriver han hur olika fenomen inspirerade varandra, ett av mig förkortat och förenklat exempel: ett av de första elektriska instrumenten Thereminen blev aldrig någon hit. Delvis för att den var så abstrakt, det saknade akustiska motsvarigheter. Detta inspirerade till att försöka förstärka gitarrerna som är ett förhållandevis svagt instrument, vilket i sin tur ledde till att för att få det "renaste" ljudet införde individuella pick-up-er på strängarna och tog bort resonanslådan. Därmed var den elektroniska instrumentutvecklingen i full rullning.

I boken är han väldigt frikostig med den kreativa processen. Vi får veta hur han med bandet och andra samarbetspartners skapade musiken. Detta väver han in på ett naturligt sätt med inspelningsstudions möjligheter och utveckling. En utveckling som dels påverkat och begränsat resultatet men också kunnat utnyttjats för att förbättra resultatet.
Byrne skriver också om att det ibland är bandmedlemmarnas kunskaper och färdigheter som sätter begränsningarna men att det i sig kan vara befriande, då kan man nöja sig med ett resultat/utförande och fokusera på det man är bra på. Var på föreläsning med den svenske inspiratören Aron Andersson och han tryckte också på att man skulle börja med att inse och acceptera sina begränsningar när man sätter upp sina mål.

Byrne delar frikostigt med sig om fördelar och nackdelar med olika avtalsformer och olika ekonomiska konsekvenser av dessa. Som han själv påpekar så är musikindustrin inne i en stor förändringsprocess så man kan nog ta själva siffrorna med en nypa salt. En sak som han vurmar för är att idag kan de flesta som vill komma igång och skapa sin egen musik.

I de tre avslutande kapitlen är han mer visionär där han går igenom Musikscenen, Amatörer, och Harmonia Mundi.
Kapitlet om musikscenen är väldigt intressant och kan ge bra idéer för alla som vill skapa en kreativ plattform för att utbyta idéer. Han ställer upp ett antal principer som kan vara till nytta för klubbägare, kreatörer och kommuntjänstemän. Här har jag valt ut några:

1. Scenen/galleriet måste vara lagom stort
2. Kreatören måste få visa/spela eget material - ett tag hade vi balkong mot Söderhielmskas uteservering på Söder i Gävle, de hade då trubadur under sommaren, det var olika trubaduren men i princip samma låtar. Nu var detta inget kreativt forum men då fanns det heller ingen anledning att hålla på att byta trubadur?
3. Andra kreatörer måste kunna komma in och delta utan kostnad
4. Det bör finnas en "under-dog" stämning
5. Social transparens - för att utvecklas bör man kunna delta i ett nätverk där man får och kan ge (konstruktiv) kritik, man får lära sig leverera
6. Bör finnas andra aktiviteter - det får inte vara bara föreställningen som drar, det måste finnas fler orsaker till att vara där

Avsnittet amatörer ägnar han till två saker - dels tycker han att "finkultur" får en alltför stor plats, dels att utbildningssystemet inte premierar kreativitet och skaparglädje. Nu är Sverige förmodligen mycket bättre med våra kommunala musikskolor som hjälper till så att barn och ungdomar får lära sig spela instrument.
Nu är det länge sedan jag läste Musik och Bild i skolan, senast var 1990, så mycket har antagligen förändrats, men jag känner igen problemet att även om detta är ämnen som borde stimulera kreativitet, så hinner man inte riktigt med det. Enligt läroplanen ska man gå igenom "kanon" och prova på olika metoder etc, det ges lite tid för fördjupning och repetition där man skulle kunna fokusera på kreativa metoder.
Det sistnämnda är egentligen ett problem i många ämnen, även i matematik las det mest krut på att räkna igenom typuppgifter för att lära sig hur man räknar igenom vissa tal och förhållandevis lite på själva problemlösningen (varför och vilka tal man ska räkna).

I Harmonia Mundi försöker Byrne avslutningsvis förklara och förstå varför vi använder och fascineras av musik. Det är så klart ett omfattande ämne-det finns omfattande arkeologiska bevis för att människan "alltid" sysslat med musik.
Fysikens lagar och regler för att alstra ljud är också relativt enkla vilket tidigt ledde till olika försök att skapa modeller som försökte förklara den (gudomliga) harmoni och koppling som finns mellan planeternas banor och tonintervallen.
Numera är forskningen mer inriktad på hur ljuden och tystnaden i vår omgivning påverkas oss. Han nämner bland annat försök med självgenererade ljud som förväntas kunna påverka vår kreativitet och koncentrationsförmåga, vilket det idag finns flera hemsidor som erbjuder.

Indiens konst

Jag har haft nöjet att läsa två böcker om konsthistorien i Indien.

Indian Art av Partha Mitter i serien Oxford History of Art. Nämner kort lite av de tidigaste lämningarna från Indus-civilisation och tar sedan avstamp i den Buddistiska konsten från 300 f.Kr. och därefter får man följa utvecklingen fram till den nutida konsten.
Indian Painting av Philip S. Rawson från förlaget Pierre Tisné. Ett loppis fynd publicerat 1961 med underbara foton. Som titeln antyder fokuserar boken på målning från Indien och täcker in lite mer av förhistorien och slutar sedan före kolonialtiden (den brittiska).

Mitters bok omfattar arkitektur, skulptur och målning och ger en mycket bred beskrivning av uppbyggnaden och utvecklingen hos Buddistiska och Hinduiska tempel och vidare med den Islamska och Brittiska traditionen. Boken (från 2001) ger ett intryck av akademisk vitterhet av dagens snitt, fokus ligger på att presentera huvuddragen, i den utveckling man idag är enig om, samtidigt som han även presenterar avvikande hypoteser.

Rawsons bok går djupare ner i analysen av bilderna och ger på det sättet en komplexare bild av utvecklingen och han försöker även koppla till mer samhället och religionens utveckling. Samtidigt så är boken skriven med ett kolonialt perspektiv och det görs många referenser till "Indiernas färgstarka natur", som man får bortse ifrån. Han är också "partisk" och har svårt att uppfatta den Islamska konsten som riktigt Indisk.

En mycket positiv sak med Mitters bok är att han speciellt för den moderna konsten lyfter fram kvinnorna som börjar få en alltmer framträdande roll.

Det mesta som har bevarats är religiösa byggnader och artefakter, vilket torde bero på att dessa föremål gjordes av mer beständiga material samt att det funnits ett intresse att bevara föremålen. Mitter beskriver lite av den "almoge" konst som finns bevarad som befunnit sig lite utanför de mer religiösa strömningarna. Här går Rawson mycket längre och antar att det måste ha funnits en privat konstscen som inte direkt hängt ihop med religionen, men att denna gått förlorad då man inte använt lika beständiga material eller haft behov av att bevara föremålen i flera generationer.

Riskernas historia och vad är pengar

Risk, ordet kommer från italienskans - risicare - och betyder att våga och innebär alltså ett aktivt val, att riskera något, snarare än ett ödesmättat utfall.

I Bernsteins bok Against the Gods - the remarkable story of risk får man följa med på en historia om hur riskbegreppet utvecklats från antiken fram till dags dato.

Sokrates definierade eikos, ungefärligt: liknande sanning, d.v.s. sannolikhet, men man gick inte vidare under antiken med att försöka räkna eller kvantifiera sannolikhet. Trots detta var tärningsspel i Grekland och Romarriket väldigt populära men utfall med samma sannolikhet kunde ha helt olika stipulerade odds.

Det var först under renässansen som man dokumenterat att man börja ställa upp tydliga frågeställningar om vem som har störst chans att vinna potten. Detta ledde fram till Pascal och hans triangel på 1600-talet som på en vackert sätt illustrerar olika utfall. Pascal ska ha medgett att grundmetoden var gammal men att han presenterat den på det bästa sättet - det här ger mig en fundering när man läser en sådan här idéhistorisk sammanställning och det är att vi vet när Pascal valde att presenterade metoden men inte när olika matematiker och inom olika skrån kan ha räknat ut metoden tidigare och valt att hålla det för sig själva.

Boken fortsätter att behandla mer kända och okända personer både inom statistiska metoder och sannolikhetslära fram till Keynes och Kahneman som applicerar riskbegreppet på ekonomisk teori som är Bernsteins eget huvudområde..  

Intressant och omfattande bok och den enda svagheten är att den ibland kan glida ut lite utanför ramarna och bli mer spekulativ som när det beskrivs hur Pascal blev allt mer religiös.

Passade på att läsa ytterligare en bok av Bernstein: A primer on Money, Banking and Gold en trevlig bok om hur pengar, bankväsendet hänger ihop. Första upplagan skrevs 1963 och enligt förordet ska det bara gjorts mindre uppdateringar, men boken känns förvånande aktuell,

Man märker att det här är Bernsteins huvudområde. Inga revolutionerande slutsatser men med en övertygande enkelhet förklarar han sambanden mellan värdet på pengar, inflation och räntor. Intressant att se att i och med att amerikanska ekonomin växte och dollarn blev en referensvaluta den behövde revalveras mot guldet flera gånger innan den släpptes fri,

Den svarta svanen

Juvenalis skaldade rara avis in terris nigroque simillima cygno (en sällsynt fågel liknande en svart svan) - ett populärt citat i London för att påvisa vad som sågs som omöjliga/absurba påståenden. När det senare upptäckes svarta svanar i Australien blev det snarare ett uttryck för bristande fantasi och det sägs vara John Stuart Mill, Utilitarismens skapare, som myntade Svarta svanens tankefälla på 1800-talet.
Det här är delvis en sammanfattning/recension av N.N. Talebs bok Den Svarta Svanen,

Jag hade en matematikprofessor som brukade säga att man ska läsa slutet av böcker först för att få reda på vad de vill komma fram till och det kunde ha varit en bra idé i det här fallet. Har försökt lyfta fram själva begreppet och huvudpunkterna som jag ser som bra i boken innan jag går ner mer in på detaljerna i boken.

Definition
En svart svan definieras som:

• En unik händelse som ligger utanför de normala förväntningarna
• En aktivitet som får långtgående verkningar
• Förklaras retroaktivt som en logisk/förutsägbar händelse

En grundläggande problemställning sammanfattas av Induktionsproblemet: eftersom solen gått upp alla dagar förväntar vi oss att solen kommer att gå upp imorgon, men om vi nu som Bertrand Russell antar att vi är en höna som ser solen gå upp och får mat av den snälla bonden så kommer helt plötsligt välden att förändras då vi helt plötsligt hamnar på stupstocken. Kan vi således veta något om framtiden genom att observera gårdagen?

Om vi utgår från vårt eget liv verkar detta logiskt, det är ett fåtal "val" av utbildning, jobb etc som format den levnadsbana man fått och på sätt och vis haft störst påverkan på det liv man fått. Om vi sedan betraktar vår omgivning där det som genererar en historiska händelse är annorlunda än själva händelsen och eftersom vi i bästa fall kan se handlingarna blir vi lätt lurade på avsikterna bakom.

Konceptet är i sig inte nytt under antiken var det Dionysos som kom med det nya, skapade nya koalitioner men som också kunde förstöra det som varit.

Taleb är inne på att "valen"/omdanande händelser till största delen beror på slumpmässiga och oförutsägbara faktorer - på det sättet får personlig läggning, strävan etc spela en biroll i det historiska skeendet. Det i sig blir på sätt och vis ett ideologiskt ställningstagande och den tredje punkten blir en konsekvens av detta antagande, dvs om historien är helt driven av oförutsägbara händelser blir också alla förklaringar av historien efterhandskonstruktioner.

Huvudpunkter
Schützenberger ska ha hållit på skillnaderna i franskans hasard (chans) och fortuit (oförutsedd) för att särskilja slumpmässiga fenomen. Chans är slumpmässighet med ett given fördelning, typ tärningskastning medan det oförutsedda motsvarar Svarta svanar.

Taleb menar att Chans inte borde betraktas som en risk, utan att väljer man t.ex. att spela på Casino så sker en förutsägbar omfördelning av pengar mellan spelaren och Casinot. För mycket fokus har således lagts på att utveckla spelteoretiska koncept som på sin höjd kan förklara utgången i en given process men som Taleb menar fångar man på detta sätt inte upp de oförutsedda händelserna.

Som ingenjör kan jag hålla med om att det sker en sammanblandning, ofta ser man rapporter med mätresultat där även variationen på en deterministisk process, t.ex. en sinusvåg, kallas osäkerhet, bättre vore att bara använda de neutrala begreppen standardavvikelse och varians.

Vissa parametrar som längd och vikt fördelar sig i enkla fördelningar medan andra t.ex. inkomst, försäljning inte följer en traditionell fördelning. Det gör att traditionella statistiska verktyg kan vara för begränsade.

En annan praktisk begränsning är att det är många gånger svårt att bestämma sannolikheten fördelningen i komplexa system - även om en parameter i ett ekonomiskt system skulle ha en förhållandevis enkel fördelning så är det praktiskt omöjligt att bestämma högre ordnings statistiska moment.

Taleb rekommenderar en pragmatisk inställning, han tycker inte man ska fundera på om det är äkta slump eller deterministiskt kaos som genererar variationen, vilket jag personligen tycker verkar vara den lämpligaste lösningen - man bör sträva efter att använda den metod som ger snabbast/bäst resultat. Däremot så håller jag inte med om att det inte spelar någon roll vilket fall det är - finns det en deterministisk grund så finns det potentiellt möjlighet att dels göra en mer avanceras modell, men man kan även studera detaljer i modellen för att få ledtrådar till vad som kan inträffa.

När jag jobbade på ett forsknings och utvecklingsbolag (F&U) hade jag en förklaring på skillnaden mellan F&U-U är när kunden betalar för att man ska ta sig till ett bestämd plats, F är när kunden betalar för att man ska irra omkring mot ett okänt mål. Taleb har en viktig poäng: det går inte att beräkna eller förutsäga det oförutsedda - alltså är filosoferandet och kreativiteten mycket viktigare för att kunna tänka ut dessa händelser - göra de svarta svanarna gråa.

Taleb ger följande mycket konkreta råd för att hantera Svarta Svanar:

• Var mänsklig när det gäller små saker: Acceptera att allt inte går att kontrollera. Man kan inte alltid få soligt väder på picknicken. 
• Var beredd: Vad skulle en svart svan innebära - säg att räntorna går upp till 10% en längre tid?
• Volatilitet vs Stabilitet: Bara för att något variera behöver det inte vara mer känsligt, ett stabilt tillstånd som helt plötsligt förändras kan innebära något helt okänt.
• Handelsstrategi:
• Gör åtskillnad på positiva och negativa Svarta svanar
• Leta inte efter det exakta eller det lokala, var inte för trångsynt
• Utnyttja varje möjlighet och det som ser ut som en möjlighet
• Se upp för detaljerade planer (av offentliga myndigheter)
• Ignorera prognosmakare 

Applicerat på investeringar rekommenderar Taleb att man undviker den populära portföljmodellen med traditionell riskspridning utan hellre 90% i stabila statsobligationer och 10% i riskkapitalbolag med en chans för mycket hög avkastning.

Kommentarer om boken
Taleb skriver i inledningen om att han gärna vill vara en filosof och betraktar sig själv som en. Han inleder med en historia om en fiktiv författarinna Yevgenia, som skrivit en helt fantastisk bok som varken är fiktion eller fakta. Antagligen är Y:s bok en allegori över Talebs egna skrivande eller en vision om hur han ser på det filosofiska tänkandet. Därför är det svårt att riktigt kategorisera boken - det är en blandning av Svarta svanar, genomgång av för Taleb framstående filosofer.

En sak som tynger boken är de oräkneliga angreppen på allt och alla som är fel. Talar man inte flytande Franska eller Ryska, är man ekonom, politiker, akademiker, ser man på opera etc. så bör man inte yttra sig. Jag har flera bekanta som jag tycker det är roligt att ta en öl på och höra lite på deras "gnäll" på hur omvärlden ser ut, men tanken på att åka på en resa, eller läsa en hel bok, blir nästan outhärdligt.

Om vi tar ett exempel om bristerna i utbildning. Som ingenjör får man en grundkurs inom statistik där man ofta lär sig ett antal grundverktyg. Problemet är att dessa verktyg används utan särskiljning även där det inte fungerar. Det finns ett TED-talk som belyser problemet när statistik används felaktigt inom juridiken. Föreläsarens slutsats är att det behövs mer statistisk kompetens och jag är benägen att hålla med att det förmodligen inte är bristen på kompetens hos professorer och institutioner i statistik som är huvudproblemet, utan snarare att utbildningssystemet är inriktat på att de som inte kommer att ha statistik som huvuduppgift bara behöver klara ett fåtal standarduppgifter.

Går man ner på djupet och tittar i Talebs mer tekniska bok ser man ett ställe där han går vilse. I en figur när han ska förklara "fat-tails" för läsaren har han använt vad som förefaller vara två normalfördelade funktioner över varandra. Den ena motsvarande en fördelning hos ett medelvärde med en mycket liten standardavvikele och en med en hög standardavvikelse som skulle kunna vara den fördelningen som mäter medelvärdet på. Det här visualiserar väl en mycket vanlig missuppfattning vid elementära analyser av mätdata - många har svårt att skilja på medelvärdet av en parameter och dess variationen och individuella data som kan ligga väldigt långt från medelvärdet.

Många exempel som Taleb ger är egentligen lika gärna drivna av Chans och inte Oförutsett. I praktiken så är det också svårt att matematiskt bevisa om ett data värde är (Oförutsett), dvs en uteliggare eller om det är ett extremvärde i fördelningen (Chans). Så rent praktiskt fungerar Talebs pragmatiska tillvägagångssätt - kan vi påverkas av extremer i Chans eller uteliggare så bör vi ha metoder för att hantera detta. Men det skulle dels kunna uttryckas mycket enklare utan att förkasta befintliga metoder, dels har det en fundamental skillnad för hur bra den tankemodell man använder.

Taleb är en skeptiker och menar att det enda vi kan lita på är vederläggandet men inte bekräftandet av en modell. Detta förklarar en stor del av hans inställning men personligen tycker jag han missförstått idén med en modell - en modell är i sig aldrig perfekt och kan alltid ersättas av en annan - utan det som är avgörande är hur användbar den är.

Taleb skriver på ett ställe att han undviker att förutsäga framtiden och att man inte ska försöka tolka orsaken till händelser, men dels lyckas han i praktiken inte hålla sig till det utan inflikar tolkningar som för vissa händelser redan visat sig vara fel. Om man antar att allt som påverkat historien är Svarta Svanar och förståelsen av dessa är efterhandskonstruktioner blir det också en dogmatisk hållning lika fastslås som hos dem som Taleb kritiserar.

Så avslutningsvis, metoden som Taleb föreslår för att hantera Svarta Svanar förefaller vara mycket robust och bra för att hantera det oförutsedda, men tyvärr finns det en risk att det konkreta råden försvinner i ett sammelsurium av idéer där andra tänkare redan har författat bättre böcker.

Mumin och tillvarons gåta

Jag har vaga och förmodligen något förvanskade minnen om att jag vid någon diskussion på gymnasiet som rörde Bibeln och Koranen sa något om att man kan antagligen kan nå frälsning/nirvana om man läser och fördjupar sig i något som är tillräckligt komplett som Astrid Lindgrens böcker.

Jukka Laajarinne har gjort denna djupdykning i Tove Janssons och Mumins värld, för att se vad den världen ger eller snarare ställer för filosofiska frågor om vår tillvaro. 

Boken är mycket underfundig och väver ihop citat från Mumin böckerna med citat och resonemang från filosofer som Sartre och Kirkegard. Ibland kan man få intrycket av Tove skrivit vissa avsnitt för att exemplifiera vissa resonemang filosofiska resonemang, men i en så pass stor produktion kan man säkert hitta ett antal sammanträffanden. 

Jukka nämner själv att Tove Jansson inte var alltför förtjust i akademiska studier av hennes verk och vi bör, även om man känner att vissa teman från tiden går igen, kanske se vissa resonemang som Jukkas egna reflektioner och tankekonstruktioner - lite liknade som jag tänkte mig att man kunde använda Astrid Lindgrens böcker för att hitta sin egen nirvana.

Nu följer några av de idéer som berörs mest för mitt eget minne. Kanske inga spoilers men tillför inte så mycket för er som funderar på att läsa boken.

Ett återkommande tema kan sammanfattas med ett citat av Heidegger: Reflekterande en komplettering till det rationella tänkandet. För att komma djupare och förstå och staka ut vår omvärld behöver vi reflektera över tillvaron. Hos Mumin stöter vi på hela spektrat från Filifjonkans vimsande till Snusmumrikens mera djupsinniga tankar om tillvaron. Det som utmärker oss människor är vårt behov av och att vi kan reflektera över sådant som saknar absoluta svar. En trappa som inte leder någonstans saknar syfte och ger inga möjligheter. Homsan tilldelar trappan ett metafysiskt värde det är en gåta som kan lösas.

Det finns ett talesätt - döda fiskar simmar medströms - för att finnas och existera måste vi i viss mån gå vår egen väg. Ninni, det osynliga barnet, blir synlig först när hon biter Muminpappan i svansen. Trots och uppror är nyckeln till att skapa vår egen identitet.

Samtidigt verkar det som det behövs oväntade händelser för att skapa förändring och ifrågasättande av roller, det är först när Muminmammans kök blir översvämmat som hon funderar på alla de dagliga rutiner hon utfört för familjen.

Vi kan aldrig frigöra oss fullständigt. Det finns en episod där den självständige Snusmumriken dröjer med att återvända till Mumindalen men hans tankar vandrar ändå dit. Vi rör oss i den Hermeneutiska cirkeln där allting måste relateras till något för att vi kan avgöra i vilken riktning vi rör oss och åt vilket håll vi vill.

Filosofiska funderingar leder en i viss mån alltid i cirklar, det finns inget svar, utan kanske bara fler frågor. Här blir Teatern ett sätt att skapa Människan att gestalta och ställa dessa frågor och man skulle kunna säga att konstnären är ett medium, en förenare av våra tankar - skapare av kultur. En av de tidstypiska frågorna i Tove Janssons verk är vem är skådespelare, vem är åskådare.

Konsttur till Milano och Leonardo

Pallazzo Realle - Leonardo da Vinci och Konst i Lombardiet
På Pallazzo Realle pågår en av de största utställningarna om Leonardo da Vinci (1452-1519) som gjorts i Italien. Den är uppbyggd kring tolv olika rum och teman som utmärker Leonardos skapande.

Utställningen lyckas mycket bra att samtidigt göra bra teman och skapa en övergripande kronologi av Leonardos liv med start som lärling hos Verrocchio och ett avslutande rum hur eftervärlden kopierat och tolkat honom.

Audioguiden (som ingick i inträdet) gav bra kompletteringar till verken och texterna i rummen och knöt ihop berättelsen med de angränsande verken i samma rum, samt gav en röd tråd mellan rummen.

Man lyckas bra med att beskriva Leonardos genialitet samtidigt som man ger kopplingar till samtida konstnärer och andra som han inspirerats av.

Efter en stärkande espresso så fortsatte jag på utställningen Arte lombarda dai Visconti agli Sforza på samma plats. Utställningen visar hur familjen Visconti och Sforza använde konsten från att 1277 då Visconti tog över makten till slutet av 1400-talet då Sforza förlorade den.

Ett spännande skede i Europas historia där makten om mindre områden stod mellan olika familjer men även inom fraktioner inom ätterna. Man drar lätt paralleller både till dagens dokusåpor men även inbördeskrigen till följd av den arabiska våren.

Lombardiet har alltid haft nära kontakter med Frankrike och Savojen och Tyskland och sågs därför med en viss misstänksamhet av kejsaren i Rom och Venedig. Visconti lyckades dock bli erkända som ett hertigdömme och bli erkända av de andra och kunde regera relativt stabilt i 150 år tills den manliga ättelinjen tog slut och Sforza gifte sig in i familjen.

Konsten som speciellt under Visconti var mer traditionell, både ikonisk och gotisk. Man ser dock inspirationen från norr där man bland annat tillåter mer känslomässiga och komiska uttryck än som var vanligare kyrkans centrum. Byggandet av "varumärket" - ätten Visconti och närstående familjer fick också mer utrymme. Sforza som egentligen inte var högadliga, satsade kanske ännu mer på konsten, och la om riktningen till att satsa mer på den konst och de konstnärer som skulle bli utmärkande för högrenässansen.

De två utställningarna hakar i varandra kronologiskt. Samtidigt kan man sakna att man inte gör mer av kopplingen mellan utställningarna, nu får besökaren själv fylla i luckorna. Det är lätt att se att Leonardo drogs till Milano där det både fanns en vilja att satsa på nya och stora projekt, samtidigt som man kan tänka sig att Sforza hade en lite mer avspänd relationer till konventioner.

Medardo Rosso - La luce e la materia (Ljuset och materian), Galleria d'Arte Moderna
Efter lunch fortsatte jag upp till skulptörens Medardo Rossos (1858-1928) omskrivna utställning.

Rosso började med att göra väldigt naturalistiska skulpturer hemma i Italien, men som många andra konstnärer åkte han till Paris, där hans skapande fick en ny inriktning och skulpturerna först blev mer idealiserade och slutligen abstrakta.

Serien visar skulpturerna Birichino (1882) en naturalistisk variant som Rosso gjorde före han åkte till Paris. Bambina ridente (1889) var en av de första han gjorde i Paris och även om motivet liknar busungen i bilden innan ser man att utförandet blivit mycket mer stiliserat och avskalat. Enfant malade (1995) fångar känslan av trötthet och matthet hos det sjuka barnet, Slutligen ser vi Madame X (1896) där formerna nästan helt har upplösts.

Spännande att se efter Leonardo utställningen då Rossos förvandling markerar ännu en revolution i konstvärlden, även om Rosso var del av en större konströrelse där "alla som ville bli något" åkte till Paris.

En annan koppling till Leonardo är ljuset. Rosso jobbade lika mycket med ljuset (som materialet) för att ska liv och känsla i sina skulpturer.

Texterna kring verken var välskrivna och gav en bra röd tråd till Rossos utveckling. Samtidigt, jämfört med föregående utställningar så var upplägget mer begränsat, t.ex. audio-guide och utställningskatalog finns bara på italienska.

Arts & Foods. Rituals since 1851, Triennale
En utställning om hur konst och mat samverkat sedan mitten på 1800-talet. Årtalet 1851 syftar på den första världsutställningen i London.

Utställningen omfattar tre större avdelningar och är kronologiskt, men även ses som en uppdelning i kategorier. Första delen visar konst, möbler och serviser från mitten av 1800-talet och impressionismen fram till början av 1900-talet och avantgardet och moderna konsten gör sitt intåg. Konsten är mer avbildande och ibland mer dokumentär även när den blir modern.

Ett kul inslag är blandningen av olika media, bland annat visas olika filmer, bla med Charlie Chaplin och Tati som på bilden nedan:

Andra delen är fokus på Pop-art och produkter och masskonsumtion som fenomen.

En del verk har fått ta plats utomhus där det också finns en trevlig servering.

Tredje delen med den mest moderna konsten blir mycket mer installationer och mer ifrågasättande om mat, överkonsumtion, svält etc.

Slow - att leva långsammare

Länsmuseet i Gävleborg visar under hösten/vintern en utställning om Slow Art som sammanställts av Nationalmuseum. Utställningen handlar om konst som tar mycket tid att göra vilket lämnar tid för eftertanke och reflektion i den skapande processen.
På utställningen sålde de boken SLOW Lev livet långsamt av Carl Honoré, som utforskar SLOW som fenomen inom ett antal områden, t.ex. mat, arbete, fritid och stadsplanering.

Boken börjar med att beskriva dagens tidshets och kravet på att allt ska gå snabbare och motreaktioner på det uppskruvade tempot. Intressant är att diskussionerna har återkommit flera gånger ända sedan man började mäta och registrera tid.
Många Slow-rörelser som SLOW-food har sitt ursprung i Italien där man vill värna om det traditionella sättet att leva och målet handlar om att hitta sitt "tempo giusto", rätta tempo.

Härom veckan hade vi en utbildning i ECO-driving med jobbet och där principerna är rätt så liknande som SLOW-driving och det var intressant att se att erfarenheten av ECO-driving är att man förutom att spara bränsle och minska miljöpåverkan faktiskt tar sig fram snabbare (i stadstrafik). Den reducerade farten ger en möjlighet att planera och tänka framåt och framför allt undvika en massa onödiga stopp och inbromsningar.

Det som författaren betonar är att SLOW oftast inte innebär att man jobbar långsammare (eller hårdare) utan att man har ett annat förhållningssätt där man inte låter tiden styra och vara det enda mätbara. Personligen tycker jag att boken gav flera intressanta idéer inom rätt så skilda områden på sådant man kan tänka på i sin vardag.

Sedan kan man säga att Carl Honoré är "ett barn av sin tid" - man misstänker att han befinner sig väldigt långt ut på FAST-skalan. Det finns ett antal exempel, som när han skulle besöka en meditationskurs på fem dagar åker hem efter två, vilket visar att han är fast i FAST-tänket. Nu konstaterar han själv att tempo giusto för honom antagligen är rätt så intensivt men för mig så får det mig också känna att jag har det rätt så behagligt tempo i livet.

India Unbound - resan från frigörelsen till den digitala epoken

Titeln på Gurcharan Das bok India Unbound - The Social and Economic Revolution from Independence to the Global Information Age ger en mycket bra sammanfattning av boken, som ger en mycket personlig beskrivning av utvecklingen i Indien från att landet blev självständigt 1947 (eg. 1942) fram till den digitala revolutionen 1999.

Boken skildrar historien i tre avsnitt, det första hanterar tiden fram till 1965, där utvecklingen dominerades av Nehru och kongresspartiet. Nehru satsade på ett sekulariserat och demokratiskt Indien, där man la grunden för en socialistisk stat med planhushållning. Målet var att bygga upp och genomföra en storskalig industrialisering av Indien.
Det Das menar är det största problemet att man byggde upp en enorm byråkrati med licenser och kontroller. Syftet med licenser var att begränsa att enskilda aktörer blev för stora och styra resurser dit de bäst behövdes. Men utfallet blev att företag hindrades att satsa även när det rådde brist, istället blev licenserna grunden för korruption.
Även höga skyddstullar och importrestriktioner för att skydda den nya industrin gjorde att Indiska produkter som bilar och mopeder stannade i utvecklingen.
Förutom att det drog vänstervindar på alla håll i världen och att många kunde se och fascineras av den starka utvecklingen i Sovjetunionen har Das även ett kapitel där han förklarar att även kastsystemet kan ha haft en betydelse för utvecklingen.
I Indien har handelsmän legat på en relativt låg nivå i samhällskategorin och därför har det aldrig varit eftertraktat att bli rik och framgångsrikt, vilket både förklarar bristen på entreprenörer och dragningen till socialism.

Andra delen skildrar tiden från 1966-91 som inleds av Indira Gandhis regeringsperiod. Das har lite över till Indiras sätt att styra Indien som han anser ökade korruptionen och problemen i Indien. Indira cementerade också Gandhi/Nehru klanens inflytande över kongresspartiet.
Licenser och byråkratin tog sig alltmer bisarra former som hindrade utvecklingen och jämfört med Kina och andra sydostasiatiska länder började Indien hamna långt efter.

Tredje delen som börjar 1991 då Indien under en större ekonomisk kris och stort tryck utifrån, genomförde en hel del reformer som gjorde det mycket lättare för företag att utvecklas.
Att det blivit inom IT som Indien gjort de största framstegen tror Das har att göra med att det inte är "grovarbete" så det passar för alla samhällsskick det är inte heller så inrotat vilka som kan hålla på med IT.

Den sista delen innehåller ett par mer kåserande kapitel om möjligheter och utmaningar inför framtiden. Das tror att Indien kommer att fortsätta att utvecklas och växa, men är orolig för den omfattande byråkratin. Även det politiska systemet som är komplicerat och man byggt in komplexa kvoteringar. Ytterligare något som Das var oroad för var att han såg ett minskat intresse för kunskap och en ökad religiös radikalisering - det var något år före 2001.

Tillväxt till döds

Stellan Tengroths bok om den omöjliga tillväxten är en lättläst och underhållande bok om dagens samhälle.

På gymnasiet 1990 gjorde jag en seriestripp som förutsåg att omställningen till ett mer miljövänligt samhälle skulle bli svår. Kommer ihåg att min gymnasielärare skrattade och sa att om ett par år så skulle vi ha växlat om till den "nya ekonomin".

Över 20 år senare kan man konstatera att Stellans bok behövs och förhoppningsvis skapar den en medvetenhet bidrar till en förändring. Samtidigt blir man rädd för trotts sin egen medvetenhet och att man känner till det mesta i boken, så har man inte lyckats bryta mönstret i någon större utsträckning!

Pratade i veckan med några bekanta om kostnaden av an cappuchino - antagligen så är det bara ett par kronor som går till resursutnyttjandet? Resten är pengar som går runt i en spiral? Transporter idag är löjligt billiga - och även om oljan blir två-tre gånger dyrare så kommer det inte direkt att hämma transporterna - dvs vi kommer mest största säkerhet att passera peak-oil innan något radikalt händer?

Samtidigt som ingenjör och teknikidealist ser jag fram emot att jobba med detta!


Omslag: Karin Persson/Mermermer

Stellan Tengroths har också en blogg med mycket matnyttigt som ni kan besöka.

A new model of the economy

En matematikprofessor tyckte att man alltid ska läsa det sista kapitlet först. Den här boken av Brian Hodgkinson tillhör den kategorin.

Om vi börjar med slutklämmen så kan man säga att Hodgkinson tycker att vi ska flytta över alla skatter till att beskatta land - här ska land ses i vidare bemärkelse och skulle kanske benämnas som resurser.

Tanken är att minimera beskattningen på produktivt arbete både vad det gäller egna timmar och investeringar som leder till effektivare produktion, eftersom beskattningen motverkar och minskar produktionen. Beskattningen av land ska minska tendensen till att binda upp kapital i något som inte producerar, dvs om en affärsägare vill betala tio gånger så mycket i hyra i innerstan så ska pengarna gå till en skatt och det allmännas bästa inte till några få kapitalister som köper upp ännu mer mark och binder upp ännu mer kapital.

Personligen har jag två invändningar mot boken - ansatsen är att författaren vill formulera en ny bättre ekonomisk modell - baserad på vetenskaplig grund - det läggs ned mycket krut på att förklara de enskilda byggstenarna - många bitar berör det negativa med kapitalism och man kan ofta hålla med i enskilda kapitel - men när man man läser sista kapitlet känns det som man bara fick de rosa legobitarna och när författaren säger att legohuset är rosa, känner man sig lite smått lurad.

Den andra invändningen är att jag har lite svårt med pseudomatematiska modeller - mycket tid läggs kring att visa olika diagram - för att visa att C=A+B - men dels saknas modeller för A och B sedan kanske inte C används - utan man hoppar direkt till D. Så för egen del hade boken vunnit på att föra diskussionen på en rent argumentativ/analytiskt nivå.

Debt: The first 5000 years

David Graebner har skrivit en antropologisk studie om hur ekonomi, marknad och skulder utvecklats under de första 5000 åren. Boken är mycket underhållande och tänkvärd, därtill väl underbyggd med 150 sidor noter och 50 sidor referenslitteratur.

Boken är ibland provokativ och argumentativ. Bland annat konstateras att det var teologer inom kyrkan som på medeltiden kom fram till att 5% ränta / tillväxt var en moraliskt bra kristen nivå när kyrkan konstaterade att även kristna affärsmän behövde kunna låna ut pengar, vilket har kommit att motsvara dagens förväntade nivå på tillväxt.

David sågar de gängse ekonomiska modellerna både när det gäller deras historiska fundament men också beskrivningen av marknadens sociala och mänskliga bevekelsegrunder. Här följer en sammanfattning av de tre marknaderna som finns enligt författarens modell:

Kommunism (Författaren använder medvetet termen provokativt):
Grundformen i ett litet samhälle. Alla har ett gemensamt ansvar och man samlar in, producerar det som behövs. Alla har tillgång till förrådet när man behöver något.

Hirarki:              Någon form av ’ensidig’ tribut krävs. Från början så var det enskilda grupperingar som krävde tribut av omkring liggande samhällen, detta utvecklas till samhällen/statlighet men också filosofi och religion. Man ska tacka föräldrar, gudar etc för sin existens med gåvor.
Dagens kommunistiska diktaturer är Hirarkiska stater där invånarna har en skuld till samhället som bör betalas med arbete och lojalitet.

Utbyte:             När något saknas försöker man skaffa sig till det man önskar.  I de ursprungliga samhällena kunde en stam vara specialiserad på t.ex. spjut och byta spjuten mot mat och hudar som en annan stam kan anskaffa med spjuten.  Idag är detta förmodligen det vi tänker på när vi pratar om när vi pratar om marknad och ekonomi men författaren menar att Utbyte antingen rör sig mot Hirarki eller Kommunism.

I princip kan man inte skilja helt på de tre marknaderna, det har funnits och finns samhällen med dubbla ekonomiska system hirarki/utbyte och kommunism/utbyte. I ett system helt baserat på kommunism /utbyte finns det i grunden inget behov av att räkna, jag vill ha senap på korven och byter till mig mot min ketchup, men så länge båda parter är nöjda så behöver man inte kvantifiera ’växlingskursen’ för senap/ketchup. För tankarna in på begreppet lagom.

Författaren menar att ekonomi och juridik främst uppstod i hirarki/utbyte där man behöver kvantifiera saker som böter och straff. Ett exempel på det var de ofta väldigt höga och komplicerade böterna som bland annat beskrivs i våra tidiga landskapslagar.  David menar att det var väldigt få härskare som i praktiken valde att döma en snattare till att förlora en hand - istället fick man möjligheten att tjänstgöra i armén eller i en gruva i säg 10 år, därmed kunde härskaren/staten förstärka sin makt.

Två cykler i ekonomin målas upp:

Skuldekonomi:                            Militaristiska och koloniala ekonomier. Första cykeln uppstod under antiken. En stat invaderar en svagare stat och kräver en tribut som ersättning och tributen används för att finansiera nästa krig.
Persien, Alexander, Rommarriket men även i Kina och Indien finns liknande dynastier. Guld, ädelstenar blir viktiga som betalningsmedel för att försörja arméer och följaktligen behöver man förse sig med mer nya och lätt transporterade rikedomar.
Skuldsättning blir en fundamental del i ekonomin, t.ex. så var conquistadorerna  som fick ’förmånen’ att vara med på fälttågen till Nordamerika kraftigt skuldsatta för att kunna betala inträdesbiljetten och var tvungna att förse sig med stora skatter för att kunna betala lånen när de kom hem igen, vilket delvis förklarar deras stora grymhet mot ursprungsbefolkningen.
David driver sin tes ganska långt och menar att det finns en stark koppling mellan millitärmakt och skuldsättning och visar på att USA:s statsskuld och försvarsbudget är starkt korrelerade även i modern tid.

Kreditekonomier:                      Före de stora imperierna och efter rommarrikets fall så finns det inga starka (hirarkiska) ledar- eller statsstrukturer. Den myntbaserade ekonomi som fanns under rommarriket försvinner i Europa, istället blir det en kreditekonomi där man räknar med virtuella mynt för att hålla koll på affärerna.
Betydelsen av guld och andra värdeföremål minskar utan används snarare för religösa ändamål och skatter tenderar att samlas i religösa byggnader som kyrkor och buddistiska tempel. Uppsamlingen av värdeföremål gjorde bristen av mynt etc större i samhället och stabiliserade cykeln.

Davids tes är att den skuldcykel som vi nu befinner oss i snart kommer att brytas och att vi borde gå in i en ny kreditekonomi. Han ger dock inga förslag på hur den kommer att se ut utan det får läsaren fundera på.

Krigsfotografen

I Robert Capas bok varvas den självbiografiska texten med hans egna bilder från andra världskriget.
Texten utgår från Capas uppdrag som krigsfotograf, först i Nordafrika, över till Italien och sedan dagen D och den långa marschen till Berlin.
Bilderna är gripande, många gånger suddiga ögonblicksbilder där man känner närvaron av vinande granater och fiendeeld.
Texten är gripande, bitvis dråplig och man känner själv närheten till fiendeelden.
Förordet säger att man ska ta Capas egen berättelse med en nypa salt. Capa var en historieberättare - en som gärna berättade anekdoter på barer. Känslan var ofta viktigare än sanningen.
Capa lyckas verkligen fånga känslan av att vara en krigskorrespondent. Dels svårigheterna under krigen - han var den ende fotograf som vågade gå iland på D-dagen då återerövringen av Frankrike började. Dels dråpligheterna när han under sin första insats letar efter kriget bland sanddynorna i norra Afrika. Det blir också en del anekdoter om sin vän Hemingway som alltid verkar vara närvarande.
En bok som säger mycket om känslan att vara i närheten av strider i krig, men kanske inte så mycket fakta om kriget!

Mjukvara som känna igen skisser

MIT-news publicerar en nyhet om en programvara som kan tolka och känna igen skisser.

Tidigare har man kunnat lagra diagram som bilder, möjligtvis sökt efter text som gjorts tillgänglig, men nu kan programmet känna igen typiska strukturer från kemiska föreningar eller elektroniska kopplingsscheman.

Det gör det möjligt för datorn att översätta en skiss till ett antal nyckelord som i sin tur sökbara i en databas eller för att söka vidare på internet.

Popcorn på jobbet!

Jag har en kaffemugg på jobbet som det står This Coffee Break is LabVIEW på.

I samband med den ekonomiska kraschen hösten 2008 så skickade företaget som gör programmet LabVIEW ut en lista på 10 punkter på hur man bygger en framgångsrik kultur.

Alla punkter var långt ifrån ekonomiska mål - en punkt som kanske var lite svårsmält är att medarbetarna skulle inrikta sina hobbies efter jobbet (eller man kanske ska välja jobb efter sina hobbies).

Här kommer ett exempel på vad som händer när man ängnar fritiden och kafferasten till att tänka på popkorn.

Les Doigts Croches

är en film om sex rätt så misslyckade brottslingar i Montreal. De begår ett rån och lyckas stjäla 2 miljoner dollar men fem av dem åker fast och får sitta inne i fyra år.


När de kommer ut måste de bege sig ut på en pilgrimsvandring längs Camino leden i Spanien. Bara de som kan visa att de kommit till insikt och verkligen vill förändra sitt liv har en chans att få ta del av bytet.

De utgår från gränsen av Frankrike och har 78 mil vandring genom norra Spanien framför sig. Vem kan man lita på, en blivande före detta brottsling, en nunna, polisen?

Trailer:
http://www.youtube.com/watch?v=iF3wFe-9kLc#watch-main-area

Miljön är fantastisk och man blir sugen på att bege sig ut på en vandring, men frågan är om 30 dagars vandrande under Spaniens sol kan få en att fundera för mycket ...

Fish & Loaf

Fish & Loaf är en kortdokumentär om två kristna som vill sprida det evangeliska budskapet till sin församling.

Det gör det genom att anordna turneringar, i kyrkans källare, med den sport som de bäst anser motsvara det bibliska budskapet: Wrestling!

Fish and Loaf menar att wrestling kan ses som kampen mellan det goda och det onda och man känner igen Jesus raseri när han kör ut månglarna ur templet. De uppoffringar man utsätter sig för i ringen kan alla goda kristna känna igen sig i.

Regissören Bruce Claydon säger att han först intresserade sig för den ironiska twisten, men att den färdiga filmen visar männens passion och engagemang - jag kan bara hålla med.

Inspiration för kreativiteten

För att utvecklas som fotograf kan man behöva inspiration och det får man när man läser George Barrs bok Kreativ fotografi : från inspiration till bild.

Boken fokuserar dels på den kreativa processen - att hitta nya bilder, ta bilder på nya sätt. Men kanske minst lika mycket om hur man själv bedömmer sina (och andras) bilder. Barr är också mycket generös med sina egna erfarenheter om hur man bygger upp sin(a) portfolios och vad man kan förvänta sig för respons när man skickar in sina foton till tidsskrifter och utställningar.

Målgruppen för boken är antagligen hobbyfotografen som behöver nya idéer för sitt fotografi eller vill börja visa upp sina bilder för andra.

Personligen saknar jag lite före och efter bilder - Barr beskriver t.ex. att en bild kan förbättras genom att beskära den på ett riktigt sätt - men det finns bara ett fåtal exempel på "förebilder".

Det finns en uppföljare From Camera To Computer (endast på engelska) som beskriver mer av tekniken bakom, dvs hur man tar bilden och sedan kan behandla den i datorn. Den fyller kanske ut en del av de luckor som finns i den första boken. George Barr har också en hemsida med en blogg med trix och tips på hur man tar sina bilder (Böcker bygger i stora drag på hans blogginlägg).

Enkel FE analys

Ett program utvecklat vid Purdue University gör det möjligt för en designer at skissa en grov skiss av en del och sedan analysera skissen.

Programmet heter FEAsy, dvs enkel finit element analys, programmet utför automatiskt ett antal steg som inkluderar att snygga till skissen och lösa probelmet utifrån geometrin och de pålagda krafterna. http://link.abpi.net/l.php?20091215A6


Ett filmklipp från Youtube visar hur principen fungerar:
http://www.youtube.com/watch?v=sbKOrFF2EzU

Dinkelmjöl

Bakade upp det sista av dinkelmjölet idag - det blev scones.
Bäst resultat fick jag när jag bakade ett rågbröd och ersatte rågmjölet med dinkel. Det var ett bröd som skulle jäsa riktigt länge.
Har även gjort en tigerkaka där dinkelmjölet fick ersätta vetemjölet på samma sätt som för sconsen - den blev riktigt god.
Eftersom dinkelmjölet är ett fullkornsmjöl så blir degen lite fuktigare än om man använder vetemjöl - kan vara en risk att man tillsätter lite extra mjöl.
Bröden och kakan blev mycket luftiga men kanske lite sprödare eller mer smulig (men inte torr för den sakens skull).

Doctore

Nu kan man lägga sitt stora arbete åt sidan - titulera sig Doktor Plurrban. Det känns väldigt skönt - att slippa tänka på sin avhandling var dag utan att kunna få göra lite andra roliga saker.