I Robert Capas bok varvas den självbiografiska texten med hans egna bilder från andra världskriget.Texten utgår från Capas uppdrag som krigsfotograf, först i Nordafrika, över till Italien och sedan dagen D och den långa marschen till Berlin.
Bilderna är gripande, många gånger suddiga ögonblicksbilder där man känner närvaron av vinande granater och fiendeeld.
Texten är gripande, bitvis dråplig och man känner själv närheten till fiendeelden.
Förordet säger att man ska ta Capas egen berättelse med en nypa salt. Capa var en historieberättare - en som gärna berättade anekdoter på barer. Känslan var ofta viktigare än sanningen.
Capa lyckas verkligen fånga känslan av att vara en krigskorrespondent. Dels svårigheterna under krigen - han var den ende fotograf som vågade gå iland på D-dagen då återerövringen av Frankrike började. Dels dråpligheterna när han under sin första insats letar efter kriget bland sanddynorna i norra Afrika. Det blir också en del anekdoter om sin vän Hemingway som alltid verkar vara närvarande.
En bok som säger mycket om känslan att vara i närheten av strider i krig, men kanske inte så mycket fakta om kriget!
