Vandring i musikens värld

För ett par somrar sedan semestrade vi i Provance. Vi stannade till i den gamla klosterruinerna Abbaye du Thoronet och fick höra en man som gick omkring och provade på akustiken i kyrkorummet. Rummet var perfekt för den typiskt Gregorianska sången där den (i det här fallet) ensamme sångaren kunde sjunga stämmor med sig själv och fylla hela kyrkorummet - det var ett helt magiskt ögonblick.

Hur rummet påverkar musiken är en av de saker som David Byrne tar upp i sin bok How music works, de stora kyrkorummen passar utmärkt för körsång som glider fram, medan popen som är betydligt skramligare fungerar bättre i källarlokaler.
Filmklippet ger inte rättvisa åt upplevelsen i klostret, men som Byrne skriver ganska mycket om kring kassetbanden att det kanske inte var kvalitén som alltid var det primära när man satte ihop och delade med sig av sina favoriter, musik är lika mycket en social aktivitet.

Byrne som varit en av ledfigurerna i Talking Heads beskriver sin egen karriär och de valt han gjort och de han samarbetat med.

Boken går igenom teknikens utveckling och olika inspelningsmöjligheter och man får bland annat veta att man kan urskilja olika klassiska musikstycken på LP-skivor men inte populärmusik eftersom bredden på spåren avgörs av styrkan i musiken.
Genomgående beskriver han hur olika fenomen inspirerade varandra, ett av mig förkortat och förenklat exempel: ett av de första elektriska instrumenten Thereminen blev aldrig någon hit. Delvis för att den var så abstrakt, det saknade akustiska motsvarigheter. Detta inspirerade till att försöka förstärka gitarrerna som är ett förhållandevis svagt instrument, vilket i sin tur ledde till att för att få det "renaste" ljudet införde individuella pick-up-er på strängarna och tog bort resonanslådan. Därmed var den elektroniska instrumentutvecklingen i full rullning.

I boken är han väldigt frikostig med den kreativa processen. Vi får veta hur han med bandet och andra samarbetspartners skapade musiken. Detta väver han in på ett naturligt sätt med inspelningsstudions möjligheter och utveckling. En utveckling som dels påverkat och begränsat resultatet men också kunnat utnyttjats för att förbättra resultatet.
Byrne skriver också om att det ibland är bandmedlemmarnas kunskaper och färdigheter som sätter begränsningarna men att det i sig kan vara befriande, då kan man nöja sig med ett resultat/utförande och fokusera på det man är bra på. Var på föreläsning med den svenske inspiratören Aron Andersson och han tryckte också på att man skulle börja med att inse och acceptera sina begränsningar när man sätter upp sina mål.

Byrne delar frikostigt med sig om fördelar och nackdelar med olika avtalsformer och olika ekonomiska konsekvenser av dessa. Som han själv påpekar så är musikindustrin inne i en stor förändringsprocess så man kan nog ta själva siffrorna med en nypa salt. En sak som han vurmar för är att idag kan de flesta som vill komma igång och skapa sin egen musik.

I de tre avslutande kapitlen är han mer visionär där han går igenom Musikscenen, Amatörer, och Harmonia Mundi.
Kapitlet om musikscenen är väldigt intressant och kan ge bra idéer för alla som vill skapa en kreativ plattform för att utbyta idéer. Han ställer upp ett antal principer som kan vara till nytta för klubbägare, kreatörer och kommuntjänstemän. Här har jag valt ut några:

1. Scenen/galleriet måste vara lagom stort
2. Kreatören måste få visa/spela eget material - ett tag hade vi balkong mot Söderhielmskas uteservering på Söder i Gävle, de hade då trubadur under sommaren, det var olika trubaduren men i princip samma låtar. Nu var detta inget kreativt forum men då fanns det heller ingen anledning att hålla på att byta trubadur?
3. Andra kreatörer måste kunna komma in och delta utan kostnad
4. Det bör finnas en "under-dog" stämning
5. Social transparens - för att utvecklas bör man kunna delta i ett nätverk där man får och kan ge (konstruktiv) kritik, man får lära sig leverera
6. Bör finnas andra aktiviteter - det får inte vara bara föreställningen som drar, det måste finnas fler orsaker till att vara där

Avsnittet amatörer ägnar han till två saker - dels tycker han att "finkultur" får en alltför stor plats, dels att utbildningssystemet inte premierar kreativitet och skaparglädje. Nu är Sverige förmodligen mycket bättre med våra kommunala musikskolor som hjälper till så att barn och ungdomar får lära sig spela instrument.
Nu är det länge sedan jag läste Musik och Bild i skolan, senast var 1990, så mycket har antagligen förändrats, men jag känner igen problemet att även om detta är ämnen som borde stimulera kreativitet, så hinner man inte riktigt med det. Enligt läroplanen ska man gå igenom "kanon" och prova på olika metoder etc, det ges lite tid för fördjupning och repetition där man skulle kunna fokusera på kreativa metoder.
Det sistnämnda är egentligen ett problem i många ämnen, även i matematik las det mest krut på att räkna igenom typuppgifter för att lära sig hur man räknar igenom vissa tal och förhållandevis lite på själva problemlösningen (varför och vilka tal man ska räkna).

I Harmonia Mundi försöker Byrne avslutningsvis förklara och förstå varför vi använder och fascineras av musik. Det är så klart ett omfattande ämne-det finns omfattande arkeologiska bevis för att människan "alltid" sysslat med musik.
Fysikens lagar och regler för att alstra ljud är också relativt enkla vilket tidigt ledde till olika försök att skapa modeller som försökte förklara den (gudomliga) harmoni och koppling som finns mellan planeternas banor och tonintervallen.
Numera är forskningen mer inriktad på hur ljuden och tystnaden i vår omgivning påverkas oss. Han nämner bland annat försök med självgenererade ljud som förväntas kunna påverka vår kreativitet och koncentrationsförmåga, vilket det idag finns flera hemsidor som erbjuder.

Indiens konst

Jag har haft nöjet att läsa två böcker om konsthistorien i Indien.

Indian Art av Partha Mitter i serien Oxford History of Art. Nämner kort lite av de tidigaste lämningarna från Indus-civilisation och tar sedan avstamp i den Buddistiska konsten från 300 f.Kr. och därefter får man följa utvecklingen fram till den nutida konsten.
Indian Painting av Philip S. Rawson från förlaget Pierre Tisné. Ett loppis fynd publicerat 1961 med underbara foton. Som titeln antyder fokuserar boken på målning från Indien och täcker in lite mer av förhistorien och slutar sedan före kolonialtiden (den brittiska).

Mitters bok omfattar arkitektur, skulptur och målning och ger en mycket bred beskrivning av uppbyggnaden och utvecklingen hos Buddistiska och Hinduiska tempel och vidare med den Islamska och Brittiska traditionen. Boken (från 2001) ger ett intryck av akademisk vitterhet av dagens snitt, fokus ligger på att presentera huvuddragen, i den utveckling man idag är enig om, samtidigt som han även presenterar avvikande hypoteser.

Rawsons bok går djupare ner i analysen av bilderna och ger på det sättet en komplexare bild av utvecklingen och han försöker även koppla till mer samhället och religionens utveckling. Samtidigt så är boken skriven med ett kolonialt perspektiv och det görs många referenser till "Indiernas färgstarka natur", som man får bortse ifrån. Han är också "partisk" och har svårt att uppfatta den Islamska konsten som riktigt Indisk.

En mycket positiv sak med Mitters bok är att han speciellt för den moderna konsten lyfter fram kvinnorna som börjar få en alltmer framträdande roll.

Det mesta som har bevarats är religiösa byggnader och artefakter, vilket torde bero på att dessa föremål gjordes av mer beständiga material samt att det funnits ett intresse att bevara föremålen. Mitter beskriver lite av den "almoge" konst som finns bevarad som befunnit sig lite utanför de mer religiösa strömningarna. Här går Rawson mycket längre och antar att det måste ha funnits en privat konstscen som inte direkt hängt ihop med religionen, men att denna gått förlorad då man inte använt lika beständiga material eller haft behov av att bevara föremålen i flera generationer.

Riskernas historia och vad är pengar

Risk, ordet kommer från italienskans - risicare - och betyder att våga och innebär alltså ett aktivt val, att riskera något, snarare än ett ödesmättat utfall.

I Bernsteins bok Against the Gods - the remarkable story of risk får man följa med på en historia om hur riskbegreppet utvecklats från antiken fram till dags dato.

Sokrates definierade eikos, ungefärligt: liknande sanning, d.v.s. sannolikhet, men man gick inte vidare under antiken med att försöka räkna eller kvantifiera sannolikhet. Trots detta var tärningsspel i Grekland och Romarriket väldigt populära men utfall med samma sannolikhet kunde ha helt olika stipulerade odds.

Det var först under renässansen som man dokumenterat att man börja ställa upp tydliga frågeställningar om vem som har störst chans att vinna potten. Detta ledde fram till Pascal och hans triangel på 1600-talet som på en vackert sätt illustrerar olika utfall. Pascal ska ha medgett att grundmetoden var gammal men att han presenterat den på det bästa sättet - det här ger mig en fundering när man läser en sådan här idéhistorisk sammanställning och det är att vi vet när Pascal valde att presenterade metoden men inte när olika matematiker och inom olika skrån kan ha räknat ut metoden tidigare och valt att hålla det för sig själva.

Boken fortsätter att behandla mer kända och okända personer både inom statistiska metoder och sannolikhetslära fram till Keynes och Kahneman som applicerar riskbegreppet på ekonomisk teori som är Bernsteins eget huvudområde..  

Intressant och omfattande bok och den enda svagheten är att den ibland kan glida ut lite utanför ramarna och bli mer spekulativ som när det beskrivs hur Pascal blev allt mer religiös.

Passade på att läsa ytterligare en bok av Bernstein: A primer on Money, Banking and Gold en trevlig bok om hur pengar, bankväsendet hänger ihop. Första upplagan skrevs 1963 och enligt förordet ska det bara gjorts mindre uppdateringar, men boken känns förvånande aktuell,

Man märker att det här är Bernsteins huvudområde. Inga revolutionerande slutsatser men med en övertygande enkelhet förklarar han sambanden mellan värdet på pengar, inflation och räntor. Intressant att se att i och med att amerikanska ekonomin växte och dollarn blev en referensvaluta den behövde revalveras mot guldet flera gånger innan den släpptes fri,