Don Carlos

Karl den V har tröttnat på att styra riket där solen aldrig går ned och abdikerat. Efter att han abdikerat blir han munk i San Juste.

Hans son Filip II har tagit över Spanien och Flandern och verkar ha varit mycket misstänksam mot Lutheranerna uppe i Flandern och plågat dem med hårda pålagor. I storpolitikens virrvarr har Filip gift sig med sin son Don Carlos fästmö, antagligen för att hans kvinnliga kusiner tagit slut.

Detta tär hårt på Don Carlos som vill återförenas med sin Elisabeth. En vän från Flandern intalar honom att bli hjälte och Flanderns befriare. Han går i klinsch med sin far och slängs i fängelse men hans farfar räddar honom i klostret San Juste (där alla av någon anledning tror att han är ett spöke).

Det är iallafall Verdis version på operascenen. Operan baserar sig på en pjäs av Schiller och tillhör den populära gengren La Leyenda Negra - Den Svarta Legenden. Det var vanligt speciellt i norra Europa att beskriva Spanien - den tidigare stormakten som något farligt och despotiskt.

Den verklige Don Carlos blev faktiskt fängslad av sin far men på grund av en sinnessjukdom. Han dog i fängelset under en hungersstrejk.

Nederländerna fick ingen räddare i Don Carlos och fick vänta ytterliggare 50-talet år innan de lyckades slå sig fria från Spanien.

Det var kul att prova SF:s satsning på opera, men det måste medges att handlingen är lite tung för att riktigt ta in så här en fantastiskt vacker vårdag. Men det är fascinerande att se två män Don Carlos och Markisen av Posa (hans vän) gråta, trösta varandra och så öppet och självklart visa sina svallande känslor.

Don Carlos uppfyller inte riktigt dagens hjälteideal och hans något halvstarriga intryck verkar stämma rätt så bra in på hans riktiga öde. Därför hade det varit riktigt uppfriskande om han verkligen hade blivit Flanderns räddare.

Sammanfattningsvis så kan man säga att SF:s satsning kan vara värt upplevelsen om det är något man hemskt gärna vill se. Hoppas det kommer något lättare utbud, sedan så är det roligt att komma med i tidningen.

Björnbärs & rabarber längd

Så dags för ännu ett recept från experimentköket. Inspirationen kommer denna gång från Maria och Brogyllen.

Redan nu kan man gå ut och plocka lite rabarber så det kan ni börja med.

50 g margarin smältes på spisen

2 dl mjölk blandas ned i det smälta margarinet

1 nypa salt tillsätts blandningen.

Låt blandningen bli 37°C. Medan vi inväntar maragarin och mjölkblandningen så kan vi ta:

7 dl mjöl

1 dl socker blandas ihop i en degbunke.

25 g jäst smulas ned i mjölk/margarinblandningen. Rör om tills jästen löst sig.

1 st ägg vispas ned i vätskan.

Blanda vätskan med mjöl och sockret till en smidig deg. Det kan behövas något mera mjöl.

Låt nu jäsa i ca 40 minuter - tills degen blivit dubbelt så stor. Under tiden hämtar man:

400 g Björnbär - om de är frysta kan man sprida ut bären på ett fat så att de hinner tina lite.

2 späda stjälkar rabarber - som skärs i små bitar.

Vi har i vår trädgård två sorters rabarber - den jag använde i det här fallet var mycket tunn i stjälken - så de två stjälkarna motsvara ca 10 cm av den mera vanliga sorten man hittar i affären.

Baka ut degen på bakbordet och knåda igenom den ordentligt några gånger, som min gamla hemkunskapsfröken brukade säga att baka vetebröd ska kännas som ett pass på gymmet.

Kavla ut degen i en fyrkant som är cirka 1 cm tjock. Bred ut rikligt med margarin (ca 20 g) på degen, sprid ut bären raberbern på den smörade degen. Mosa en lagom andel av bären.

Nu rullas degen ihop till den sorts längd man vill ha. Skär lite skåror mm.

Nu ska längden få ligga och jäsa ytterligare 30 minuter under en handduk.

Sätt på ugnen på 200°C.

1 ägg rörs ihop i en kopp

1 dl valnötter hackas

Pensla längden med ägget och strö över de hackade valnötterna. Ställ in i ugnen och grädda i 15-20 minuter.

Resultatet blev väldigt gott -det var mycket björnbär - blev mer som syltfyllning - så mängden bär kan man antagligen minska utan att resultatet blir lidande.

Estetik och ingenjörskonst

Har läst Lasse Brunnströms bok om den arkitektoniska utvecklingen hos svenska vattenkraftverk.

Fascinerande att få följa en intressant del av industrihistorien. De första kraftverken byggdes ofta i närheten av våra bruksmiljöer och präglades således av deras formspråk.

För att visa på vattenkraftens status och betydelse i början av 1900-talet så utformades kraftverken som monument över sin tid med mycket påkostade exteriörer och interiörer.

I och med kommersialiseringen samt att allt mer avlägsna platser utvecklades så avtog pampigheten och övergick i mera ordinära industribyggnader i utbyggnadens slutskede under 50 och 60-talet.

Brunnströms bok är fylld med bilder, skisser och ritningar och är mycket snygg i upplägget och rekommenderas varmt till alla som önskar en tidsresa tillbaka till 1900-talets början.

Joseph Beuys 1921-86

fascinerar mig. Tills helt nyligen var han mig så gott som obekant.
En tysk skulptör och performance-konstnär med ett stort engagemang.

Han ansåg att varje människa var en konstnär - men att allt inte var konst. Han lär ha vänt sig mot Duchamp som använde vardagsföremål, tex pissoarer, mest för att provocera utan någon djupare analys i bakgrunden.

Han bildade ett antal partier som skulle skapa en ny politik och under sin tid som proffessor skapade han ett "antiuniversitet". Hans bild om varje människas inneboende potential som kreatör och entrepenör gick stick i stäv med den traditionella undervisningsformen.

Efter att ha läst Lasse Ekstrands 'Varje människa en konstnär' måste jag säga att jag hemskt gärna vill veta mer - boken är skriven på tvären - utan för mig en klar röd tråd - stimulerade för min något teknokratiska hjärna som normalt sett stöter på linjära historier.

När jag ibland bläddrar igenom konstteoretiska böcker utan bilder brukar det förundra mig att man försöker beskriva något väldigt visuellt bara med text - skrattade gott när Ekstrand själv konstaterade att ett av hans resonemang kan bli svårt att följa utan att man har konstverken framför sig.

Ekstrand är lektor i sociologi och fokuserar på hans idéer om samhället och konsten. Har ibland lite svårt att följa hans resonemang - hänger kanske ihop med den kåserande formen. Några utvikningar stör mig - tex när han kritiserar högskolesystemet för stelhet/enkelspårighet samtidigt som den konsthistoriska institutionen får en känga.