På Pallazzo Realle pågår en av de största utställningarna om Leonardo da Vinci (1452-1519) som gjorts i Italien. Den är uppbyggd kring tolv olika rum och teman som utmärker Leonardos skapande.
Utställningen lyckas mycket bra att samtidigt göra bra teman och skapa en övergripande kronologi av Leonardos liv med start som lärling hos Verrocchio och ett avslutande rum hur eftervärlden kopierat och tolkat honom.
Audioguiden (som ingick i inträdet) gav bra kompletteringar till verken och texterna i rummen och knöt ihop berättelsen med de angränsande verken i samma rum, samt gav en röd tråd mellan rummen.
Man lyckas bra med att beskriva Leonardos genialitet samtidigt som man ger kopplingar till samtida konstnärer och andra som han inspirerats av.
Efter en stärkande espresso så fortsatte jag på utställningen Arte lombarda dai Visconti agli Sforza på samma plats. Utställningen visar hur familjen Visconti och Sforza använde konsten från att 1277 då Visconti tog över makten till slutet av 1400-talet då Sforza förlorade den.
Ett spännande skede i Europas historia där makten om mindre områden stod mellan olika familjer men även inom fraktioner inom ätterna. Man drar lätt paralleller både till dagens dokusåpor men även inbördeskrigen till följd av den arabiska våren.
Lombardiet har alltid haft nära kontakter med Frankrike och Savojen och Tyskland och sågs därför med en viss misstänksamhet av kejsaren i Rom och Venedig. Visconti lyckades dock bli erkända som ett hertigdömme och bli erkända av de andra och kunde regera relativt stabilt i 150 år tills den manliga ättelinjen tog slut och Sforza gifte sig in i familjen.
Konsten som speciellt under Visconti var mer traditionell, både ikonisk och gotisk. Man ser dock inspirationen från norr där man bland annat tillåter mer känslomässiga och komiska uttryck än som var vanligare kyrkans centrum. Byggandet av "varumärket" - ätten Visconti och närstående familjer fick också mer utrymme. Sforza som egentligen inte var högadliga, satsade kanske ännu mer på konsten, och la om riktningen till att satsa mer på den konst och de konstnärer som skulle bli utmärkande för högrenässansen.
De två utställningarna hakar i varandra kronologiskt. Samtidigt kan man sakna att man inte gör mer av kopplingen mellan utställningarna, nu får besökaren själv fylla i luckorna. Det är lätt att se att Leonardo drogs till Milano där det både fanns en vilja att satsa på nya och stora projekt, samtidigt som man kan tänka sig att Sforza hade en lite mer avspänd relationer till konventioner.
Medardo Rosso - La luce e la materia (Ljuset och materian), Galleria d'Arte Moderna
Efter lunch fortsatte jag upp till skulptörens Medardo Rossos (1858-1928) omskrivna utställning.
Rosso började med att göra väldigt naturalistiska skulpturer hemma i Italien, men som många andra konstnärer åkte han till Paris, där hans skapande fick en ny inriktning och skulpturerna först blev mer idealiserade och slutligen abstrakta.
Serien visar skulpturerna Birichino (1882) en naturalistisk variant som Rosso gjorde före han åkte till Paris. Bambina ridente (1889) var en av de första han gjorde i Paris och även om motivet liknar busungen i bilden innan ser man att utförandet blivit mycket mer stiliserat och avskalat. Enfant malade (1995) fångar känslan av trötthet och matthet hos det sjuka barnet, Slutligen ser vi Madame X (1896) där formerna nästan helt har upplösts.
Spännande att se efter Leonardo utställningen då Rossos förvandling markerar ännu en revolution i konstvärlden, även om Rosso var del av en större konströrelse där "alla som ville bli något" åkte till Paris.
En annan koppling till Leonardo är ljuset. Rosso jobbade lika mycket med ljuset (som materialet) för att ska liv och känsla i sina skulpturer.
Texterna kring verken var välskrivna och gav en bra röd tråd till Rossos utveckling. Samtidigt, jämfört med föregående utställningar så var upplägget mer begränsat, t.ex. audio-guide och utställningskatalog finns bara på italienska.
Arts & Foods. Rituals since 1851, Triennale
En utställning om hur konst och mat samverkat sedan mitten på 1800-talet. Årtalet 1851 syftar på den första världsutställningen i London.
Utställningen omfattar tre större avdelningar och är kronologiskt, men även ses som en uppdelning i kategorier. Första delen visar konst, möbler och serviser från mitten av 1800-talet och impressionismen fram till början av 1900-talet och avantgardet och moderna konsten gör sitt intåg. Konsten är mer avbildande och ibland mer dokumentär även när den blir modern.
Ett kul inslag är blandningen av olika media, bland annat visas olika filmer, bla med Charlie Chaplin och Tati som på bilden nedan:
Andra delen är fokus på Pop-art och produkter och masskonsumtion som fenomen.
En del verk har fått ta plats utomhus där det också finns en trevlig servering.
Tredje delen med den mest moderna konsten blir mycket mer installationer och mer ifrågasättande om mat, överkonsumtion, svält etc.
