Mumin och tillvarons gåta

Jag har vaga och förmodligen något förvanskade minnen om att jag vid någon diskussion på gymnasiet som rörde Bibeln och Koranen sa något om att man kan antagligen kan nå frälsning/nirvana om man läser och fördjupar sig i något som är tillräckligt komplett som Astrid Lindgrens böcker.

Jukka Laajarinne har gjort denna djupdykning i Tove Janssons och Mumins värld, för att se vad den världen ger eller snarare ställer för filosofiska frågor om vår tillvaro. 

Boken är mycket underfundig och väver ihop citat från Mumin böckerna med citat och resonemang från filosofer som Sartre och Kirkegard. Ibland kan man få intrycket av Tove skrivit vissa avsnitt för att exemplifiera vissa resonemang filosofiska resonemang, men i en så pass stor produktion kan man säkert hitta ett antal sammanträffanden. 

Jukka nämner själv att Tove Jansson inte var alltför förtjust i akademiska studier av hennes verk och vi bör, även om man känner att vissa teman från tiden går igen, kanske se vissa resonemang som Jukkas egna reflektioner och tankekonstruktioner - lite liknade som jag tänkte mig att man kunde använda Astrid Lindgrens böcker för att hitta sin egen nirvana.

Nu följer några av de idéer som berörs mest för mitt eget minne. Kanske inga spoilers men tillför inte så mycket för er som funderar på att läsa boken.

Ett återkommande tema kan sammanfattas med ett citat av Heidegger: Reflekterande en komplettering till det rationella tänkandet. För att komma djupare och förstå och staka ut vår omvärld behöver vi reflektera över tillvaron. Hos Mumin stöter vi på hela spektrat från Filifjonkans vimsande till Snusmumrikens mera djupsinniga tankar om tillvaron. Det som utmärker oss människor är vårt behov av och att vi kan reflektera över sådant som saknar absoluta svar. En trappa som inte leder någonstans saknar syfte och ger inga möjligheter. Homsan tilldelar trappan ett metafysiskt värde det är en gåta som kan lösas.

Det finns ett talesätt - döda fiskar simmar medströms - för att finnas och existera måste vi i viss mån gå vår egen väg. Ninni, det osynliga barnet, blir synlig först när hon biter Muminpappan i svansen. Trots och uppror är nyckeln till att skapa vår egen identitet.

Samtidigt verkar det som det behövs oväntade händelser för att skapa förändring och ifrågasättande av roller, det är först när Muminmammans kök blir översvämmat som hon funderar på alla de dagliga rutiner hon utfört för familjen.

Vi kan aldrig frigöra oss fullständigt. Det finns en episod där den självständige Snusmumriken dröjer med att återvända till Mumindalen men hans tankar vandrar ändå dit. Vi rör oss i den Hermeneutiska cirkeln där allting måste relateras till något för att vi kan avgöra i vilken riktning vi rör oss och åt vilket håll vi vill.

Filosofiska funderingar leder en i viss mån alltid i cirklar, det finns inget svar, utan kanske bara fler frågor. Här blir Teatern ett sätt att skapa Människan att gestalta och ställa dessa frågor och man skulle kunna säga att konstnären är ett medium, en förenare av våra tankar - skapare av kultur. En av de tidstypiska frågorna i Tove Janssons verk är vem är skådespelare, vem är åskådare.