En matematikprofessor tyckte att man alltid ska läsa det sista kapitlet först. Den här boken av Brian Hodgkinson tillhör den kategorin.
Om vi börjar med slutklämmen så kan man säga att Hodgkinson tycker att vi ska flytta över alla skatter till att beskatta land - här ska land ses i vidare bemärkelse och skulle kanske benämnas som resurser.
Tanken är att minimera beskattningen på produktivt arbete både vad det gäller egna timmar och investeringar som leder till effektivare produktion, eftersom beskattningen motverkar och minskar produktionen. Beskattningen av land ska minska tendensen till att binda upp kapital i något som inte producerar, dvs om en affärsägare vill betala tio gånger så mycket i hyra i innerstan så ska pengarna gå till en skatt och det allmännas bästa inte till några få kapitalister som köper upp ännu mer mark och binder upp ännu mer kapital.
Personligen har jag två invändningar mot boken - ansatsen är att författaren vill formulera en ny bättre ekonomisk modell - baserad på vetenskaplig grund - det läggs ned mycket krut på att förklara de enskilda byggstenarna - många bitar berör det negativa med kapitalism och man kan ofta hålla med i enskilda kapitel - men när man man läser sista kapitlet känns det som man bara fick de rosa legobitarna och när författaren säger att legohuset är rosa, känner man sig lite smått lurad.
Den andra invändningen är att jag har lite svårt med pseudomatematiska modeller - mycket tid läggs kring att visa olika diagram - för att visa att C=A+B - men dels saknas modeller för A och B sedan kanske inte C används - utan man hoppar direkt till D. Så för egen del hade boken vunnit på att föra diskussionen på en rent argumentativ/analytiskt nivå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar