Mumin och tillvarons gåta

Jag har vaga och förmodligen något förvanskade minnen om att jag vid någon diskussion på gymnasiet som rörde Bibeln och Koranen sa något om att man kan antagligen kan nå frälsning/nirvana om man läser och fördjupar sig i något som är tillräckligt komplett som Astrid Lindgrens böcker.

Jukka Laajarinne har gjort denna djupdykning i Tove Janssons och Mumins värld, för att se vad den världen ger eller snarare ställer för filosofiska frågor om vår tillvaro. 

Boken är mycket underfundig och väver ihop citat från Mumin böckerna med citat och resonemang från filosofer som Sartre och Kirkegard. Ibland kan man få intrycket av Tove skrivit vissa avsnitt för att exemplifiera vissa resonemang filosofiska resonemang, men i en så pass stor produktion kan man säkert hitta ett antal sammanträffanden. 

Jukka nämner själv att Tove Jansson inte var alltför förtjust i akademiska studier av hennes verk och vi bör, även om man känner att vissa teman från tiden går igen, kanske se vissa resonemang som Jukkas egna reflektioner och tankekonstruktioner - lite liknade som jag tänkte mig att man kunde använda Astrid Lindgrens böcker för att hitta sin egen nirvana.

Nu följer några av de idéer som berörs mest för mitt eget minne. Kanske inga spoilers men tillför inte så mycket för er som funderar på att läsa boken.

Ett återkommande tema kan sammanfattas med ett citat av Heidegger: Reflekterande en komplettering till det rationella tänkandet. För att komma djupare och förstå och staka ut vår omvärld behöver vi reflektera över tillvaron. Hos Mumin stöter vi på hela spektrat från Filifjonkans vimsande till Snusmumrikens mera djupsinniga tankar om tillvaron. Det som utmärker oss människor är vårt behov av och att vi kan reflektera över sådant som saknar absoluta svar. En trappa som inte leder någonstans saknar syfte och ger inga möjligheter. Homsan tilldelar trappan ett metafysiskt värde det är en gåta som kan lösas.

Det finns ett talesätt - döda fiskar simmar medströms - för att finnas och existera måste vi i viss mån gå vår egen väg. Ninni, det osynliga barnet, blir synlig först när hon biter Muminpappan i svansen. Trots och uppror är nyckeln till att skapa vår egen identitet.

Samtidigt verkar det som det behövs oväntade händelser för att skapa förändring och ifrågasättande av roller, det är först när Muminmammans kök blir översvämmat som hon funderar på alla de dagliga rutiner hon utfört för familjen.

Vi kan aldrig frigöra oss fullständigt. Det finns en episod där den självständige Snusmumriken dröjer med att återvända till Mumindalen men hans tankar vandrar ändå dit. Vi rör oss i den Hermeneutiska cirkeln där allting måste relateras till något för att vi kan avgöra i vilken riktning vi rör oss och åt vilket håll vi vill.

Filosofiska funderingar leder en i viss mån alltid i cirklar, det finns inget svar, utan kanske bara fler frågor. Här blir Teatern ett sätt att skapa Människan att gestalta och ställa dessa frågor och man skulle kunna säga att konstnären är ett medium, en förenare av våra tankar - skapare av kultur. En av de tidstypiska frågorna i Tove Janssons verk är vem är skådespelare, vem är åskådare.

Konsttur till Milano och Leonardo

Pallazzo Realle - Leonardo da Vinci och Konst i Lombardiet
På Pallazzo Realle pågår en av de största utställningarna om Leonardo da Vinci (1452-1519) som gjorts i Italien. Den är uppbyggd kring tolv olika rum och teman som utmärker Leonardos skapande.

Utställningen lyckas mycket bra att samtidigt göra bra teman och skapa en övergripande kronologi av Leonardos liv med start som lärling hos Verrocchio och ett avslutande rum hur eftervärlden kopierat och tolkat honom.

Audioguiden (som ingick i inträdet) gav bra kompletteringar till verken och texterna i rummen och knöt ihop berättelsen med de angränsande verken i samma rum, samt gav en röd tråd mellan rummen.

Man lyckas bra med att beskriva Leonardos genialitet samtidigt som man ger kopplingar till samtida konstnärer och andra som han inspirerats av.

Efter en stärkande espresso så fortsatte jag på utställningen Arte lombarda dai Visconti agli Sforza på samma plats. Utställningen visar hur familjen Visconti och Sforza använde konsten från att 1277 då Visconti tog över makten till slutet av 1400-talet då Sforza förlorade den.

Ett spännande skede i Europas historia där makten om mindre områden stod mellan olika familjer men även inom fraktioner inom ätterna. Man drar lätt paralleller både till dagens dokusåpor men även inbördeskrigen till följd av den arabiska våren.

Lombardiet har alltid haft nära kontakter med Frankrike och Savojen och Tyskland och sågs därför med en viss misstänksamhet av kejsaren i Rom och Venedig. Visconti lyckades dock bli erkända som ett hertigdömme och bli erkända av de andra och kunde regera relativt stabilt i 150 år tills den manliga ättelinjen tog slut och Sforza gifte sig in i familjen.

Konsten som speciellt under Visconti var mer traditionell, både ikonisk och gotisk. Man ser dock inspirationen från norr där man bland annat tillåter mer känslomässiga och komiska uttryck än som var vanligare kyrkans centrum. Byggandet av "varumärket" - ätten Visconti och närstående familjer fick också mer utrymme. Sforza som egentligen inte var högadliga, satsade kanske ännu mer på konsten, och la om riktningen till att satsa mer på den konst och de konstnärer som skulle bli utmärkande för högrenässansen.

De två utställningarna hakar i varandra kronologiskt. Samtidigt kan man sakna att man inte gör mer av kopplingen mellan utställningarna, nu får besökaren själv fylla i luckorna. Det är lätt att se att Leonardo drogs till Milano där det både fanns en vilja att satsa på nya och stora projekt, samtidigt som man kan tänka sig att Sforza hade en lite mer avspänd relationer till konventioner.

Medardo Rosso - La luce e la materia (Ljuset och materian), Galleria d'Arte Moderna
Efter lunch fortsatte jag upp till skulptörens Medardo Rossos (1858-1928) omskrivna utställning.

Rosso började med att göra väldigt naturalistiska skulpturer hemma i Italien, men som många andra konstnärer åkte han till Paris, där hans skapande fick en ny inriktning och skulpturerna först blev mer idealiserade och slutligen abstrakta.

Serien visar skulpturerna Birichino (1882) en naturalistisk variant som Rosso gjorde före han åkte till Paris. Bambina ridente (1889) var en av de första han gjorde i Paris och även om motivet liknar busungen i bilden innan ser man att utförandet blivit mycket mer stiliserat och avskalat. Enfant malade (1995) fångar känslan av trötthet och matthet hos det sjuka barnet, Slutligen ser vi Madame X (1896) där formerna nästan helt har upplösts.

Spännande att se efter Leonardo utställningen då Rossos förvandling markerar ännu en revolution i konstvärlden, även om Rosso var del av en större konströrelse där "alla som ville bli något" åkte till Paris.

En annan koppling till Leonardo är ljuset. Rosso jobbade lika mycket med ljuset (som materialet) för att ska liv och känsla i sina skulpturer.

Texterna kring verken var välskrivna och gav en bra röd tråd till Rossos utveckling. Samtidigt, jämfört med föregående utställningar så var upplägget mer begränsat, t.ex. audio-guide och utställningskatalog finns bara på italienska.

Arts & Foods. Rituals since 1851, Triennale
En utställning om hur konst och mat samverkat sedan mitten på 1800-talet. Årtalet 1851 syftar på den första världsutställningen i London.

Utställningen omfattar tre större avdelningar och är kronologiskt, men även ses som en uppdelning i kategorier. Första delen visar konst, möbler och serviser från mitten av 1800-talet och impressionismen fram till början av 1900-talet och avantgardet och moderna konsten gör sitt intåg. Konsten är mer avbildande och ibland mer dokumentär även när den blir modern.

Ett kul inslag är blandningen av olika media, bland annat visas olika filmer, bla med Charlie Chaplin och Tati som på bilden nedan:

Andra delen är fokus på Pop-art och produkter och masskonsumtion som fenomen.

En del verk har fått ta plats utomhus där det också finns en trevlig servering.

Tredje delen med den mest moderna konsten blir mycket mer installationer och mer ifrågasättande om mat, överkonsumtion, svält etc.

Slow - att leva långsammare

Länsmuseet i Gävleborg visar under hösten/vintern en utställning om Slow Art som sammanställts av Nationalmuseum. Utställningen handlar om konst som tar mycket tid att göra vilket lämnar tid för eftertanke och reflektion i den skapande processen.
På utställningen sålde de boken SLOW Lev livet långsamt av Carl Honoré, som utforskar SLOW som fenomen inom ett antal områden, t.ex. mat, arbete, fritid och stadsplanering.

Boken börjar med att beskriva dagens tidshets och kravet på att allt ska gå snabbare och motreaktioner på det uppskruvade tempot. Intressant är att diskussionerna har återkommit flera gånger ända sedan man började mäta och registrera tid.
Många Slow-rörelser som SLOW-food har sitt ursprung i Italien där man vill värna om det traditionella sättet att leva och målet handlar om att hitta sitt "tempo giusto", rätta tempo.

Härom veckan hade vi en utbildning i ECO-driving med jobbet och där principerna är rätt så liknande som SLOW-driving och det var intressant att se att erfarenheten av ECO-driving är att man förutom att spara bränsle och minska miljöpåverkan faktiskt tar sig fram snabbare (i stadstrafik). Den reducerade farten ger en möjlighet att planera och tänka framåt och framför allt undvika en massa onödiga stopp och inbromsningar.

Det som författaren betonar är att SLOW oftast inte innebär att man jobbar långsammare (eller hårdare) utan att man har ett annat förhållningssätt där man inte låter tiden styra och vara det enda mätbara. Personligen tycker jag att boken gav flera intressanta idéer inom rätt så skilda områden på sådant man kan tänka på i sin vardag.

Sedan kan man säga att Carl Honoré är "ett barn av sin tid" - man misstänker att han befinner sig väldigt långt ut på FAST-skalan. Det finns ett antal exempel, som när han skulle besöka en meditationskurs på fem dagar åker hem efter två, vilket visar att han är fast i FAST-tänket. Nu konstaterar han själv att tempo giusto för honom antagligen är rätt så intensivt men för mig så får det mig också känna att jag har det rätt så behagligt tempo i livet.

India Unbound - resan från frigörelsen till den digitala epoken

Titeln på Gurcharan Das bok India Unbound - The Social and Economic Revolution from Independence to the Global Information Age ger en mycket bra sammanfattning av boken, som ger en mycket personlig beskrivning av utvecklingen i Indien från att landet blev självständigt 1947 (eg. 1942) fram till den digitala revolutionen 1999.

Boken skildrar historien i tre avsnitt, det första hanterar tiden fram till 1965, där utvecklingen dominerades av Nehru och kongresspartiet. Nehru satsade på ett sekulariserat och demokratiskt Indien, där man la grunden för en socialistisk stat med planhushållning. Målet var att bygga upp och genomföra en storskalig industrialisering av Indien.
Det Das menar är det största problemet att man byggde upp en enorm byråkrati med licenser och kontroller. Syftet med licenser var att begränsa att enskilda aktörer blev för stora och styra resurser dit de bäst behövdes. Men utfallet blev att företag hindrades att satsa även när det rådde brist, istället blev licenserna grunden för korruption.
Även höga skyddstullar och importrestriktioner för att skydda den nya industrin gjorde att Indiska produkter som bilar och mopeder stannade i utvecklingen.
Förutom att det drog vänstervindar på alla håll i världen och att många kunde se och fascineras av den starka utvecklingen i Sovjetunionen har Das även ett kapitel där han förklarar att även kastsystemet kan ha haft en betydelse för utvecklingen.
I Indien har handelsmän legat på en relativt låg nivå i samhällskategorin och därför har det aldrig varit eftertraktat att bli rik och framgångsrikt, vilket både förklarar bristen på entreprenörer och dragningen till socialism.

Andra delen skildrar tiden från 1966-91 som inleds av Indira Gandhis regeringsperiod. Das har lite över till Indiras sätt att styra Indien som han anser ökade korruptionen och problemen i Indien. Indira cementerade också Gandhi/Nehru klanens inflytande över kongresspartiet.
Licenser och byråkratin tog sig alltmer bisarra former som hindrade utvecklingen och jämfört med Kina och andra sydostasiatiska länder började Indien hamna långt efter.

Tredje delen som börjar 1991 då Indien under en större ekonomisk kris och stort tryck utifrån, genomförde en hel del reformer som gjorde det mycket lättare för företag att utvecklas.
Att det blivit inom IT som Indien gjort de största framstegen tror Das har att göra med att det inte är "grovarbete" så det passar för alla samhällsskick det är inte heller så inrotat vilka som kan hålla på med IT.

Den sista delen innehåller ett par mer kåserande kapitel om möjligheter och utmaningar inför framtiden. Das tror att Indien kommer att fortsätta att utvecklas och växa, men är orolig för den omfattande byråkratin. Även det politiska systemet som är komplicerat och man byggt in komplexa kvoteringar. Ytterligare något som Das var oroad för var att han såg ett minskat intresse för kunskap och en ökad religiös radikalisering - det var något år före 2001.

Tillväxt till döds

Stellan Tengroths bok om den omöjliga tillväxten är en lättläst och underhållande bok om dagens samhälle.

På gymnasiet 1990 gjorde jag en seriestripp som förutsåg att omställningen till ett mer miljövänligt samhälle skulle bli svår. Kommer ihåg att min gymnasielärare skrattade och sa att om ett par år så skulle vi ha växlat om till den "nya ekonomin".

Över 20 år senare kan man konstatera att Stellans bok behövs och förhoppningsvis skapar den en medvetenhet bidrar till en förändring. Samtidigt blir man rädd för trotts sin egen medvetenhet och att man känner till det mesta i boken, så har man inte lyckats bryta mönstret i någon större utsträckning!

Pratade i veckan med några bekanta om kostnaden av an cappuchino - antagligen så är det bara ett par kronor som går till resursutnyttjandet? Resten är pengar som går runt i en spiral? Transporter idag är löjligt billiga - och även om oljan blir två-tre gånger dyrare så kommer det inte direkt att hämma transporterna - dvs vi kommer mest största säkerhet att passera peak-oil innan något radikalt händer?

Samtidigt som ingenjör och teknikidealist ser jag fram emot att jobba med detta!


Omslag: Karin Persson/Mermermer

Stellan Tengroths har också en blogg med mycket matnyttigt som ni kan besöka.

A new model of the economy

En matematikprofessor tyckte att man alltid ska läsa det sista kapitlet först. Den här boken av Brian Hodgkinson tillhör den kategorin.

Om vi börjar med slutklämmen så kan man säga att Hodgkinson tycker att vi ska flytta över alla skatter till att beskatta land - här ska land ses i vidare bemärkelse och skulle kanske benämnas som resurser.

Tanken är att minimera beskattningen på produktivt arbete både vad det gäller egna timmar och investeringar som leder till effektivare produktion, eftersom beskattningen motverkar och minskar produktionen. Beskattningen av land ska minska tendensen till att binda upp kapital i något som inte producerar, dvs om en affärsägare vill betala tio gånger så mycket i hyra i innerstan så ska pengarna gå till en skatt och det allmännas bästa inte till några få kapitalister som köper upp ännu mer mark och binder upp ännu mer kapital.

Personligen har jag två invändningar mot boken - ansatsen är att författaren vill formulera en ny bättre ekonomisk modell - baserad på vetenskaplig grund - det läggs ned mycket krut på att förklara de enskilda byggstenarna - många bitar berör det negativa med kapitalism och man kan ofta hålla med i enskilda kapitel - men när man man läser sista kapitlet känns det som man bara fick de rosa legobitarna och när författaren säger att legohuset är rosa, känner man sig lite smått lurad.

Den andra invändningen är att jag har lite svårt med pseudomatematiska modeller - mycket tid läggs kring att visa olika diagram - för att visa att C=A+B - men dels saknas modeller för A och B sedan kanske inte C används - utan man hoppar direkt till D. Så för egen del hade boken vunnit på att föra diskussionen på en rent argumentativ/analytiskt nivå.

Debt: The first 5000 years

David Graebner har skrivit en antropologisk studie om hur ekonomi, marknad och skulder utvecklats under de första 5000 åren. Boken är mycket underhållande och tänkvärd, därtill väl underbyggd med 150 sidor noter och 50 sidor referenslitteratur.

Boken är ibland provokativ och argumentativ. Bland annat konstateras att det var teologer inom kyrkan som på medeltiden kom fram till att 5% ränta / tillväxt var en moraliskt bra kristen nivå när kyrkan konstaterade att även kristna affärsmän behövde kunna låna ut pengar, vilket har kommit att motsvara dagens förväntade nivå på tillväxt.

David sågar de gängse ekonomiska modellerna både när det gäller deras historiska fundament men också beskrivningen av marknadens sociala och mänskliga bevekelsegrunder. Här följer en sammanfattning av de tre marknaderna som finns enligt författarens modell:

Kommunism (Författaren använder medvetet termen provokativt):
Grundformen i ett litet samhälle. Alla har ett gemensamt ansvar och man samlar in, producerar det som behövs. Alla har tillgång till förrådet när man behöver något.

Hirarki:              Någon form av ’ensidig’ tribut krävs. Från början så var det enskilda grupperingar som krävde tribut av omkring liggande samhällen, detta utvecklas till samhällen/statlighet men också filosofi och religion. Man ska tacka föräldrar, gudar etc för sin existens med gåvor.
Dagens kommunistiska diktaturer är Hirarkiska stater där invånarna har en skuld till samhället som bör betalas med arbete och lojalitet.

Utbyte:             När något saknas försöker man skaffa sig till det man önskar.  I de ursprungliga samhällena kunde en stam vara specialiserad på t.ex. spjut och byta spjuten mot mat och hudar som en annan stam kan anskaffa med spjuten.  Idag är detta förmodligen det vi tänker på när vi pratar om när vi pratar om marknad och ekonomi men författaren menar att Utbyte antingen rör sig mot Hirarki eller Kommunism.

I princip kan man inte skilja helt på de tre marknaderna, det har funnits och finns samhällen med dubbla ekonomiska system hirarki/utbyte och kommunism/utbyte. I ett system helt baserat på kommunism /utbyte finns det i grunden inget behov av att räkna, jag vill ha senap på korven och byter till mig mot min ketchup, men så länge båda parter är nöjda så behöver man inte kvantifiera ’växlingskursen’ för senap/ketchup. För tankarna in på begreppet lagom.

Författaren menar att ekonomi och juridik främst uppstod i hirarki/utbyte där man behöver kvantifiera saker som böter och straff. Ett exempel på det var de ofta väldigt höga och komplicerade böterna som bland annat beskrivs i våra tidiga landskapslagar.  David menar att det var väldigt få härskare som i praktiken valde att döma en snattare till att förlora en hand - istället fick man möjligheten att tjänstgöra i armén eller i en gruva i säg 10 år, därmed kunde härskaren/staten förstärka sin makt.

Två cykler i ekonomin målas upp:

Skuldekonomi:                            Militaristiska och koloniala ekonomier. Första cykeln uppstod under antiken. En stat invaderar en svagare stat och kräver en tribut som ersättning och tributen används för att finansiera nästa krig.
Persien, Alexander, Rommarriket men även i Kina och Indien finns liknande dynastier. Guld, ädelstenar blir viktiga som betalningsmedel för att försörja arméer och följaktligen behöver man förse sig med mer nya och lätt transporterade rikedomar.
Skuldsättning blir en fundamental del i ekonomin, t.ex. så var conquistadorerna  som fick ’förmånen’ att vara med på fälttågen till Nordamerika kraftigt skuldsatta för att kunna betala inträdesbiljetten och var tvungna att förse sig med stora skatter för att kunna betala lånen när de kom hem igen, vilket delvis förklarar deras stora grymhet mot ursprungsbefolkningen.
David driver sin tes ganska långt och menar att det finns en stark koppling mellan millitärmakt och skuldsättning och visar på att USA:s statsskuld och försvarsbudget är starkt korrelerade även i modern tid.

Kreditekonomier:                      Före de stora imperierna och efter rommarrikets fall så finns det inga starka (hirarkiska) ledar- eller statsstrukturer. Den myntbaserade ekonomi som fanns under rommarriket försvinner i Europa, istället blir det en kreditekonomi där man räknar med virtuella mynt för att hålla koll på affärerna.
Betydelsen av guld och andra värdeföremål minskar utan används snarare för religösa ändamål och skatter tenderar att samlas i religösa byggnader som kyrkor och buddistiska tempel. Uppsamlingen av värdeföremål gjorde bristen av mynt etc större i samhället och stabiliserade cykeln.

Davids tes är att den skuldcykel som vi nu befinner oss i snart kommer att brytas och att vi borde gå in i en ny kreditekonomi. Han ger dock inga förslag på hur den kommer att se ut utan det får läsaren fundera på.